Vad tänker du om det? frågade reportern i ett radioprogram jag lyssnade på en dag för fem eller tio år sedan. Och den intervjuade svarade att hen tänkte att …
I mina öron lät det ovanligt. Jag hade väntat mig en fråga om vad den intervjuade tyckte snarare än tänkte, men tyckte det var fint att hen fick en chans att vara eftertänksam, att allt inte måste vara så tvärsäkert och snabbt.
Sedan dess har det blivit vanligt att fråga vad folk tänker om något, eller kring något, och att säga ”jag tänker att”. Många retar sig på det och undrar varför folk inte kan stå för vad de tycker. Är det den svenska konsensuskulturen som gör oss rädda för att uttala en bestämd åsikt? Eller är det bara svengelska som vanligt?
Det är mycket möjligt att det började med en översättning från engelska. Där heter det ju think oavsett om man menar tänka, tycka eller tro. Går vi ännu längre tillbaka i tiden kommer tycka, tänka och think från samma ord, þwkkia, som betydde varsebli, förstå, tyckas, känna, erfara med mera.
Från þwkkia kommer också tack och otäck, vilket kan verka konstigt. Men man tackar för något man tycker om, något som täcks en – alltså som behagar en. Någon som är täck är behaglig, och den som inte är täck kan rent av vara otäck.
Dagens engelska think liknar det svenska tänka mer än tycka, och visst kan någon ha översatt ”what do you think” med ”vad tänker du” istället för ”vad tycker du”. Men i så fall har något hänt med uttrycket sedan, för på svenska betyder inte ”vad tänker du” samma sak som ”vad tycker du”. De får inte samma svar, för det jag tycker om X är en förhoppningsvis genomtänkt åsikt, medan det jag tänker om X är funderingar som kanske så småningom landar i en åsikt.
När man lär sig ett nytt språk kan den här sortens verb, kognitionsverb, vara svåra att få rätt. De ser olika ut på olika språk, täcker olika semantiska fält som det heter på akademiska. Det turkiska verbet düsünmek betyder till exempel både tycka och tänka. Men att tänka ut en lösning på ett problem heter cözmek och tycka om heter seviyorum eller begeniyorum, beroende på vad det gäller. Innan andraspråksinlärare får till de svenska kognitionsverben väljer många ett av dem och använder det till alltihop.
Det beskrev till exempel Malika Charipova Akgül i en C-uppsats vid Uppsala universitet 2011, med titeln Jag tänker att det blir fint väder i morgon. Titeln är ett citat från en informant i hennes undersökning och ett exempel på hur det kan bli fel.
Men på 1800-talet användes ordet tänka ofta på det sättet. ”Jag tänker att Mätta har qvällsmaten färdig” säger till exempel huvudpersonen Selma i Victoria Benedictssons roman Pengar från 1885.
Att vi har börjat tänka mer och kanske tycka mindre offentligt är alltså ingen dramatisk förändring. Kanske beror det på inflytande från engelskan, kanske på ett behov av att uttrycka något annat än tvärsäkra åsikter. I vilket fall som helst kan det ha den effekten. Med ett nytt språkligt utrymme för att tänka, utan att nödvändigtvis tycka, kanske vi till och med blir klokare.
