Så är vi där, i mitten av alla restriktioner igen. Det kommer sig rätt naturligt, med en smitta som sprider sig allt snabbare, samtidigt som omikron gör sig hörd över världen och förväntas snart stå för merparten av alla covidfall i Sverige också. Det har också blivit uppenbart att två vaccinationer inte längre räcker, vare sig mot att sprida vidare viruset eller mot sjukdom. Och i fallet med med omikron vet man inte om det skyddar mot allvarlig sjukdom heller.

Vi har levt ett tag nu med skilda regler för de som är vaccinerade och de som inte är det. Vi är också i en situation där många som vaccinerats sannolikt känt sig säkra och tagit mer risker än tidigare, med stor sannolikt har det spätt på smittspridningen vi ser nu. Hur det har slagit mot samhällssynen bland de som exkluderats från föreställningar, matcher och event vet vi inte riktigt än. Men att de kostat kan vi vara ganska säkra på.

Nu är vi där när vaccinpass är ett tveksamt mått, där vi inte riktigt vet hur skyddade vi är av vaccinen och FHM pratar om att vi ska ta vår tredje spruta så fort som möjligt, och om några månader lär det komma en omikron-anpassad variant. Jag kommer vilja vaccinera mig, för min egen skull och andras, men hur många sprutor om året kan vi kräva att en människa ska ta för att få delta i samhällets demokratiska processer? Vad händer i längden när vissa stängs ute från möten, sport, konst och demokrati?  Är det verkligen värt det? Personligen tror jag inte det.