“Det var då en välsignad jul” säger Karl-Bertil Jonssons mamma efter att Karl-Bertil omfördelat julklappar till stadens fattiga. Hon får något religiöst i blicken och berättarrösten förkunnar att det här tilldrog sig nämligen på den tiden då julen ännu firades till åminnelse av Kristi födelse.

Även om Sverige i dag anses vara ett av världens mest sekulariserade länder så finns det en trosåskådning som många håller fast vid i juletid. Det är inte Jesu födelse som är uttrycket för denna trosuppfattning, utan julskinkan.

Vetenskapligt sett skiljer sig inte grisar och människor tillräckligt mycket åt för att det ska rättfärdiga att den ena föds upp i trängsel inomhus, med mindre än en kvadratmeter per gris. Sex månader gamla skickas de till slakt. En del är så rädda att de inte kan gå, andra kollapsar. Veterinären Lina Gustafsson vittnar i reportageboken Rapport från ett slakteri om hur grisar slås hårt med en paddel på slakteriet.

När de trycks fram mot hissen som för dem ner till ett koldioxidfyllt schakt triggar koldioxiden hjärnans ångestcentrum, en respons som även människor har. Panikslagna klättrar de på väggarna för att försöka ta sig upp. Gasen är smärtsam att andas in och de kippar efter luft under plågsamma och ångestfyllda minuter. Forskare beskriver beteendet som den högsta möjliga nivån av rädsla.

Mot den här bakgrunden kan julskinkan bara ses och förstås som ett uttryck för en trosåskådning som går ut på att det finns någon väsentlig skillnad mellan människor och andra djur. Etologen Frans de Waal beskriver denna artificiella åtskillnad som en form av skapelsetro på att evolutionen upphörde vid det mänskliga medvetandet och att inga andra djur har utvecklat känslor eller förmåga till upplevelser som liknar människans.

I denna skapelsetro är det bara halva evolutionen som erkänns: vi erkänner samma ursprung men förnekar med religiös fanatism att djur skulle kunna ha upplevelser och känslor. Istället för att fokusera på det stora isberget av likheter fixerar man sig vid den lilla bit olikheter som sticker upp över ytan. Dessa olikheter är av mindre betydelse men de används för att legitimera att vi spärrar in andra djur i djurfabriker.

Martin Ragnar skriver i boken Grisens historia: ”Grisar tänker – för mig är det uppenbart – och grisen talar till oss med sin blick, som många gånger är ännu tydligare och klarare än någonsin en hunds kan vara.”

När grisar slaktas vid sex månaders ålder är de fortfarande som hundvalpar men med diarré, magsår och beteendestörningar.

Vetenskapligt sett växer bevisningen till stöd för att den skarpa gränsdragningen mellan människa och andra djur är godtycklig. Gränsdragningen vilar på ideologisk grund. Det är numera enbart den särskilda trosföreställningen om att djur är annorlunda på väsentliga sätt som gör att skinka fortfarande kan stå på julbordet.