1967 beordrade den ryske presidenten Leonid Brezjnev det ryska ishockeylandslaget under ledning av Anatolij Tarasov att förlora mot Tjeckoslovakien så att de skulle komma före Tre kronor i VM-tabellen.
Tarasov och hans mannar vägrade lyda och vann matchen, till glädje för oss svenskar.

Ett år senare var det den ryska militärens tur att ta order av samme Brezjnev. De vägrade tyvärr inte och 1968 blev inmarschen i Tjeckoslovakien ett faktum. Kanske finns det samband mellan de båda händelserna, för vem vet … Möjligen var den ryske presidenten inspirerad av Caesar, som trodde sig kunna bringa lugn och ordning i det romarrike som han härskade över genom att ge folket ”bröd och skådespel”.

En framgång för det tjeckiska hockeylandslaget i VM – inte minst då genom att besegra den ryska maskinen – skulle enligt denna filosofi ha minskat viljan att ägna sig åt den samhällsomstörtande verksamhet som hotade det tjeckiska kommunistpartiet och därmed också hierarkin i Sovjetimperiet.

I dag är det inte lika lätt att se vem som styr vad som det var på Caesars tid i romarriket eller som när en allt tröttare Leonid Brezjnev stod på podiet på Röda torget under första maj-firandet och avmätt vinkade åt de ryska trupper som defilerade förbi.

Är det politikerna? Är det företagarna? Eller är det möjligen idrottsrörelsen som fortfarande har ett finger med i spelet om makten (Zlatan brukar ju ibland antyda att han står över lagar och regler)?

Det sista kan ju låta befängt, men är det för att idrottsrörelsen är stark och står över allt annat som stora internationella evenemang hamnar i länder som Kina och Qatar? Eller är det tvärtom? I själva verket står idrotten på så svag grund att den gör i princip vad som helst för pengar. En indikation på detta skulle kunna vara att ingen skulle drömma om att förlägga ett större internationellt evenemang i Kuba.

Precis som Qatar har Kuba ett ifrågasatt politiskt system. I övrigt är de dock olika. Till skillnad mot Qatar är Kuba framgångsrikt inom flera idrotter, men saknar ekonomisk betydelse för de flesta andra länder. Det sista förresten en viktig anledning till att USA kan fortsätta med sin ekonomiska bojkott år efter år. Det kostar dem helt enkelt inte något alls.

Idrotten blir med detta resonemang en bricka i spelet för politikerna och inte tvärtom. Men hur är det med företagarna? Vem styr vem?

Frågan är högaktuell med den senaste regeringsbildningen. Fokus har legat på ministrar som prövat kokain, umgåtts i tvivelaktiga kretsar eller inte betalat räkningar. Enligt min mening vore det viktigare att diskutera jäv och var någonstans man har plockat de nya makthavarna.

Det absolut mest kostsamma, hyllade och prestigefyllda projekt som pågår nu i Sverige är satsningen på grön tillväxt. Ifrågasätter man den tas man för att vara allt från bakåtsträvare till att inte bry sig om ”klimatet” (naturen är inget som räknas i dessa sammanhang).

En av hörnstenarna i detta bygge är stålkoncernen SSAB som behöver el, som behöver cement, som behöver tillstånd till nya gruvor och så vidare.

Från detta SSAB hämtar statsministern Karl-Petter Thorwaldsson till posten som näringsminister. Och alldeles oavsett vad man tycker om grön tillväxt och fossilfritt stål, kan väl inte någon på allvar hävda att Thorwaldsson inte är jävig eller att han inte skulle vara påverkad av samtalen som förts under hans tid som rådgivare åt företaget.

Under de senaste decennierna har vi matats med uttryck som att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Vi har fått höra företag skrämmas med utomlandsflytt på grund av skattetryck och för hög lönenivå. Statsminister Löfven skrev till EU när skogsindustrins vinster hotades och den svenska krigsmaterielindustrin är ju ett kapitel för sig. Det är exportörerna själva som finansierar den myndighet som godkänner deras ansökningar, vilket bland annat leder till att vi fortsätter att sälja vapen till diktaturer som krigar i Jemen.

I det här sammanhanget kan man se den nya näringsministern som en trojansk häst. Han kan föra vidare och argumentera för SSAB:s önskemål när politiska beslut ska tas och han kan ge underhandsinformation till sin tidigare uppdragsgivare om vad som sker i Regeringskansliet. För naturligtvis ingår det i hans uppdrag att upprätthålla goda kontakter med den svenska industrin.

Så för att återvända till Brezjnev och Caesar och plocka in erfarenheterna från deras styre i det moderna samhället. Politiker ska inte styra idrotten och företagarna ska hålla sig borta från politiken med samma självklarhet som militären inte ska ha egna ekonomiska intressen.

Om vi ska få en större insikt i hur makten fungerar och långsiktiga beslut som är oberoende av särintressen och som leder till långsiktiga och kloka beslut måste vi få en ökad tydlighet i vilka som styr vad.

Kanske är det dags att göra ytterligare en tidsresa. En resa som leder än längre bort än romarrikets storhetstid och hamnar hos filosoferna Aristoteles och Platon och deras funderingar om vilket som är det bästa styrelseskicket.

En tanke att bära med sig är Platons ord om det katastrofala i att låta näringsidkarnas inflytande sprida sig bortom det de ska syssla med; ekonomiska ting och ekonomisk vinning. Eller något annorlunda uttryckt: Skomakare bliv vid din läst (vilket naturligtvis gäller relationen till idrotten också)!