De lyssnade på andetagen från de sovande och vindens dans med tältduken av fuktig säckväv. Nisse gick ut en sväng, kom in igen och rapporterade att han hade hört någon gå där ute. Fast det kunde ha varit ett rådjur.

– Såg du inget ljussken så var det nog ett rådjur, sa Freddy.

– Inget ljussken, sa Nisse och lade sig på mage intill henne.

– Jag förstår inte, sa Ida. Det som Måna sa. Hon bara klev av infran och gick iväg. Har inte Himmelska friden vingar överallt?

– De ska ha det, sa Freddy. Runt Oasen blev de ju bara fler och fler. Men jag har hört snack om att det är brist på dem. Fast de kan ha släppt henne med flit, vet du.

Ida visste inte, och hon undrade om Freddy gjorde det. Tankarna rann långsammare genom huvudet, hon längtade efter en kopp kaffe. Till och med Himmelska fridens snabbkaffe. Hon hade det i en av fickorna i Thomas jacka, men då måste hon värma vatten.

– Alltså, om de gav henne ett ”erbjudande om ett mer utvecklande arbete” i gruvorna var de inte så angelägna om henne. De trodde väl hon skulle gå under i ödemarken. Som när de hade exklusion som straff förr i tiden. De släppte ut folk i skogen i såna där tunna kläder och nästan inget på fötterna. Inte ens en rulle snöre eller en kniv.

– Exkludering, sa Ida. Det heter exkludering, exklusion är en anglicism.

– Det heter exklusion, sa Freddy. Himmelska friden hade det som straff förr, släppte ut folk i skogen bara. I tunna kläder och inneskor och utan att ens ha en kniv eller en rulle snöre med sig. Men de slutade med det, för det var för många som klarade sig, haha.

Som fredlösa, tänkte Ida. Fast alla som levde utanför Xpan-systemet i princip var fredlösa. Så frågade Nisse Freddy om hon begrep vilka det var som hade sprängt infran, och varför.

– Varför inte? sa Freddy och flinade. Booom! Så fort det blir ljust går vi dit och kollar.

Samtalet rann ut i sanden, Freddy lade armarna om Nisse och de kurade ihop sig i en egen liten bubbla av världen. Ida fick syn på en kaffepanna som hängde i en kedja över elden. Den var halvfull med ganska varmt vatten, så hon gjorde kaffe i kåsan. Redan lukten fick henne att känna sig som sig själv igen.

Elden började bli glöd, skulle den få slockna eller skulle hon lägga på en pinne till? Pinnarna som Freddy hade staplat runt elden var betydligt torrare nu. Det luktade mossa och skog om dem. Ida petade in en ny pinne, blåste på kaffet i kåsan och funderade på hur de skulle kunna dela på sig, som Måna hade sagt. För att inte vingarna skulle registrera så många ansamlingar av kroppsvärme så nära Nordan, eller ruinerna efter Nordan. De skulle kunna tas för rådjur eller får, kanske, men antagligen inte för fem enstaka människor som av en händelse irrade runt i samma skog i närheten av ett sprängattentat.

– Nu tror jag vi får börja ge oss iväg, sa Måna. Ni först. Sprid ut er åt varsitt håll, och håll er borta från Nordan.

– Okej, tack för hjälpen, sa Freddy.

– Men det är ju alldeles mörkt, sa Nisse sömnigt. Vi hittar inte här. Kan vi inte vänta tills det blir ljust?

– Nisse, det är ju det vi inte kan. Vingarna väntar inte tills det blir ljust, de letar efter folk som hänger runt Nordan. Vi är fem stycken, det är för många. Var ställde du den där grejen?

– Vilken …?

Freddy ställde sig upp och klev över den sovande Max till andra änden av tältet, där de hade ställt sina grejer. Värst vad hon var organisatorisk plötsligt, tänkte Ida. Men det fanns väl en anledning till det. Hon stoppade ner kaffeburken i fickan igen, tog sin ryggsäck och var klar.

– Tack så mycket för att vi fick vila här, sa hon. Trevligt att träffas.

– Vi kanske ses igen, sa Måna.

– Så får du berätta mer om Angus, sa Ida.

Måna lade ett finger över läpparna och Ida antog att Angus var ett olämpligt samtalsämne när Himmelska fridens kontrollerande vingar kunde vara över dem när som helst. Måna ruskade Max i axlarna, och Max for upp och började packa ihop. Någonstans långt borta mullrade det i berget igen. En ny explosion? Någon annanstans?

Nisse och Freddy hade inte en tanke på att dela sig och Ida ville ha dem inom synhåll, så hon följde efter dem på lite avstånd. De pratade om åt vilket håll de skulle gå. Nisse ville neråt, som Måna hade sagt. Freddy ville upp mot Nordan, vilket inte verkade så välövertänkt, men det var hon som vann. Stigen var brant, ibland tappade de bort den i mörkret, och regnet hade gjort marken alldeles lerig. Ida kände i hela kroppen att hon inte var tjugofem längre. Eller vad det nu var.

Ett nytt mullrande – det åskade. Det kunde inte vara något annat, och det var närmare nu. Hon gillade inte det här, man skulle inte klättra runt i berg med en massa träd när det åskade och de hade ingenstans att söka skydd. Deras röster hördes längre bort, och sen tystnade de och hon visste inte åt vilket håll hon skulle gå. Jo, uppåt. Men uppåt hit eller uppåt dit? Det verkade som om hon hade tappat bort dem. Och där mullrade åskan igen.