Om den som vill får ändra sitt juridiska kön, kan det bli ett problem för andra? Camilla Skyttman och Maria Björsson från nätverket Women’s rights watch anser att den frågan borde utredas med anledning av regeringens förslag till ny lag om könstillhörighet. Ann-Christine Ruuth och Martin Nihlgård från föreningen Transammans svarar dem.
DEBATT Den 9 november kom det efterlängtade förslaget från regeringen. Det ska nu äntligen bli möjligt för transpersoner att ändra juridiskt kön utan att behöva få en psykiatrisk diagnos.
För föreningen Transammans är det en självklarhet att skilja processen för juridiskt kön från processen för utredning och behandling av könsdysfori. Detta av två anledningar. Den första anledningen är att transpersoner är olika. Det finns de som behöver medicinsk behandling och det finns de som inte alls behöver det. Båda valen är lika legitima och kan inte vara det som styr vilket juridiskt kön du kan ha. Den andra anledningen är att även transpersoner förtjänar frihet.
I dagens system är det läkare och Socialstyrelsen som bestämmer om en person får ändra sitt juridiska kön. Alltså måste en person vända in och ut på det allra mest privata inför myndigheter och beslutsfattare för att få ändra en siffra i folkbokföringen. Dagens system är förnedrande och integritetskränkande.
Vi hade förväntat oss protester mot detta. Från konservativa kristna och från auktoritär höger. Att se protester från kvinnorättsorganisationer är däremot både överraskande och sorgligt.
Ett arbete för kvinnors rättigheter måste inkludera en av de absolut mest utsatta undergrupperna, transkvinnor. Den största svenska folkhälsoundersökning som vänt sig till transpersoner visar att över hälften har blivit utsatta för kränkande behandling, vilket är nära tre gånger mer än befolkningen i allmänhet. Utsatthet för fysiskt våld är mer än dubbelt så vanligt hos transpersoner.
Women’s rights watch tycker annorlunda och vi menar att deras text är både okunnig, spekulativ och generaliserande. Låt oss därför titta på vad deras exempel egentligen säger och hur de faktiskt enkelt kan lösas.
Skyttman och Björsson menar att det är ett problem för ciskvinnor när transkvinnor finns i omklädningsrummet. De hittar inga exempel på hur det lett till en hotbild mot ciskvinnor utan hänvisar till en manual för personal på badhus kring inkluderande kommunikation.
Tryggheten för kvinnor i omklädningsrum generellt kan absolut förbättras. Det finns redan i dag badhus som erbjuder egna bås och/eller duschdraperier och badhus med ett tredje omklädningsrum. Transkvinnor finns dessutom redan i omklädningsrum. De som vi känner spenderar väldigt mycket tid med att fundera på hur de ska göra för att inte utsättas för blickar och trakasserier och på samma gång undvika att göra ciskvinnor obekväma.
Skyttman och Björsson menar vidare att det är ett problem för ciskvinnor när transpersoner tillåts tävla mot dem i idrott. Det finns system inom idrotten för att mäta hormoner så att det blir ett rättvist tävlande. Det är ju inte så att ändring av juridiskt kön från man till kvinna gör att du sedan kan tävla på elitnivå för kvinnor. Så vad det har med juridiskt kön att göra förstår vi inte. Däremot är alla kvinnors och mäns möjlighet till fysisk aktivitet viktig. Var fjärde transperson skulle enligt Folkhälsomyndigheten vilja träna mer, men begränsas av sin transerfarenhet.
Till slut skriver de om kvinnors säkerhet på fängelser. Att kunna känna sig trygg även om man avtjänar ett straff är givetvis viktigt för alla. Det exempel som hänvisas till är en typiskt spekulativ kvällstidningsartikel. Den beskriver en transkvinna som flyttats till kvinnofängelset i samband med sin transition. I fängelset har hon uppträtt hotfullt mot en väktare och vägrat att delta i avdelningens obligatoriska sysselsättningar. Personalen verkar ha hanterat det bra, inom ramen för sina befogenheter. Ingenstans står det något om att hon varit ett hot mot andra intagna.
På ett fängelse av säkerhetsklass 2 är det givetvis inte helt obekant med kvinnliga fångar som uppträder hotfullt. Det behöver så klart fängelsets personal hantera vare sig det är en ciskvinna eller en transkvinna som uppträder hotfullt.
Att dra upp dessa enstaka exempel för att hindra transpersoner att kunna leva sitt liv som sig själva är ett oärligt debattknep. Våra grannländer Norge och Danmark har infört liknande lagar för mer än fem år sedan. Resultatet? Transpersoners rättigheter har stärkts, ciskvinnors rättigheter har inte försämrats.
