Pandemin är en påminnelse om hur klimatförändringarna kommer att påverka samhällets mest sårbara och marginaliserade. Den sociala rättviserörelsen står nu nära insikten om att klimatkrisens effekter kommer att slå oproportionerligt hårt mot dessa.

Det är glädjande att urfolkens röster nu blir lyssnade till, men låt oss inte glömma de 20 procent av Sveriges befolkning som är utrikesfödda. De måste få säga sitt i avvecklandet av de förtryckssystem som orsakat klimatkrisen.

Självklart är den vita medelklasskvinnans Instagramaktivism fortfarande viktig, men vi behöver, för att citera urfolksaktivisten Carmen Blanco Valer, förändra de maktrelationer som är ett kolonialt arv, ett tänk som vi omedvetet har socialiserats in i.

Samhällets svagaste är med all sannolikhet upptagna med att få ihop sin vardag, men de är inte initiativlösa och många initiativ värderas inte av den etablerade klimatrörelsen. Själv tycker jag att miljonprogrammens koloniområden är en ignorerad plats för  förändringsglädje – där möts människor genom jorden för att utbyta kunskaper. De praktiserar omställning men ingen kallar dem för omställare.

Jag tänker på den enorma kunskapen som min invandrade omgivning besitter. Balkan, Syrien, Irak, Somalia, Kurdistan och Afghanistan. Människor från länder med bräckliga eller inga system som i dag hamnat i det globala nord.

Långt ifrån alla, men många, har levt inom naturens ramar i sina ursprungsländer, de är levande uppslagsverk och det är kunskap som vi bör ta tillvara på. Mina föräldrar påminner om svensken för några generationer sedan, eftersom de också kommer från en stark återbruks- och reparationskultur, de har levt cirkulärt i social gemenskap och andrahand har inte varit en trend utan ett måste för överlevnad. 

All heder åt Extinction rebellion och Fältbiologerna som själva vill bli mer inkluderande, men det går inte att vänta på att marginaliserade människor ska komma till en, utan de måste rekryteras till klimatrörelsens beslutande led. Vi kan inte tänka att det är deras uppgift att söka sig till sådana positioner. Vi glömmer att de svagaste måste legitimeras, för etablissemanget har ett ansvar att upphöja deras erfarenhetsbaserade och värdefulla praktiska kunskap om miljö, väder och klimat som på många sätt kännetecknat deras liv i generationer.

Just nu skapas en hybridrörelse mot rasism och strukturell diskriminering med klimaträttvisa som huvudbudskap. Men vi får inte glömma att när de svaga nämns i dag så görs det ofta genom någon annans filter, och det här är något omställningsrörelsen klarar sig utan.

Det pratas ofta om att ge svagare grupper plats, men jag vill höja volymen.  För vi behöver en svensk klimatrörelse, inte bara där alla får plats, utan även där de svagaste får leda. Ge invandrare ledande roller i förändringsarbetet. Låt dem inte vara med som passiva, symboliska och färgglada pappdockor.