Om det inte är engagemang i mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg, så är det arbete med att sammanställa materialet till Maj Britt Theorins memoarer. Ingela Mårtensson håller ångan uppe. Så fort hon får en ledig stund så småningom är det tänkt att hon ska skriva sina egna memoarer.

– De kommer handla om det jag har varit med om, men med fokus på det politiska och inte så mycket om det privata, säger Ingela Mårtensson.

Det finns trots allt en hel del att avhandla. Efter studentexamen arbetade Ingela Mårtensson som flygvärdinna på SAS och reste runt världen i jobbet. Hon hade tidigare bara varit till några länder i Europa. Nu fick hon se Teheran, Beirut och Turkiet, exotiska platser för en svensk i början av 1960-talet. 

På en av resorna träffade hon sin blivande man.

– Jag stod på ett postkontor i Istanbul när det kom fram en man och talade med mig. Vi bestämde oss för att ta en kopp kaffe. När jag reste vidare höll vi kontakten genom att brevväxla.

Bodde i Turkiet

Det blev starten till ett äktenskap och tre barn. Under en tid bodde hon och familjen i Turkiet. De flyttade till Sverige och Ingela Mårtensson började studera sociologi på Göteborgs universitet när barnen var små. Senare kom hon att undervisa där.

– Jobbet som flygvärdinna väckte mitt intresse för omvärlden och för samhällsfrågorna. Åren kring 1968 var en väldigt politiskt tid. Allt skulle ifrågasättas, undervisningen, litteraturen och även vi lärare. Men eleverna flockades till sociologiämnet, vi fick hyra in oss på biografer för att få plats för föreläsningar och tentamen.

Halkade in i riksdagen

– De flesta som blev intresserade av politik gick åt vänster vid den här tiden, men jag lutade mer åt höger och röstade på Folkpartiet. Men det var inget jag berättade öppet.

Hon gick med i partiet först 1976. Då hade hon jobbat något år som utredningssekreterare i Göteborgs kommun och hade bekantat sig med kommunala frågor. 1979–1982 var hon ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige. In i riksdagen halkade hon på ett bananskal, berättar hon.

– De frågade om jag ville stå med på riksdagslistan och jag svarade ja. Vi var ett litet parti och hade inte så många mandat så jag trodde inte jag skulle bli invald. Men då hade jag inte räknat med Bengt Westerberg-effekten.

Hans popularitet ledde till valsuccé för Folkpartiet och Ingela Mårtensson kom med av bara farten. Riksdagen blev som ett andra universitet för henne eftersom hon var tvungen att snabbt sätta sig in i nya frågor och lära sig politik på riksnivå. När hon fick frågan om vilket utskott hon ville sitta i svarade hon att hon ville syssla med demokrati och datafrågor.

– Då hamnade jag i konstitutionsutskottet. Det var under en väldigt spännande tid eftersom jag kom in mitt under Boforsaffären. Jag minns att Svenska freds var väldigt aktiva och gav oss mycket information.

Vapentillverkaren Bofors hade illegalt smugglat och sålt vapen via bulvaner i Singapore till Oman och Bahrain. Efter stor uppmärksamhet i pressen under många år dömdes tre direktörer för varusmuggling 1989.

– Det är mycket kring vapenhandel som är korrupt och smutsigt. Det är lätt att det blir hyckleri fortfarande idag. Först så säljer vi från Sverige en massa vapen till länder som Förenade arabemiratet och Saudiarabien, och som används i kriget i Jemen. Sedan ska man åka dit och medla fred. Det går ju inte. Säljer man vapen till den ena sidan så har man tagit ställning.

På kant med partiet

Intresset för mänskliga rättigheter gjorde att hon tillsammans med några andra ledamöter startade MR-gruppen i riksdagen. Dock kom hon på kant med partiet i en annan viktig fråga, den om Israel-Palestina-konflikten.

– För mig är det enkelt. Jag tycker att alla människor har rättigheter, vare sig de är kvinnor, homosexuella, kurder eller palestinier. Folkpartiet var väldigt pro-Israel och det var inte så populärt inom partiet. Det kostade mig en del att ha de här åsikterna.

Hon berättar att hon trots sina nio år i riksdagen aldrig blev ordinarie i något utskott utan hela tiden bara fick vara suppleant. Då hade hon redan 1979 valt att inte följa partilinjen i en annan infekterad fråga, kärnkraftsvalet. Folkpartiet ville att alla skulle rösta på linje 2, men hon följde sin egen övertygelse och röstade på linje 3, det vill säga ett definitivt nej till utbyggnad av kärnkraften.

–  Folkpartiet ville att jag skulle ut och agitera för deras linje. Men jag hade bestämt mig för linje 3. Det var dels för riskerna med radioaktiva läckor som visade sig senare med Tjernobyl och Fukushima. Dels för de stora frågetecknen kring avfallet och dessutom kopplingen till kärnvapen.

– Jag tänkte att jag inte kan sätta mig in i alla de tekniska frågorna kring kärnkraft, men kärnkraft är inte så mycket en teknisk fråga som en existentiell. Effekterna kan man förstå och det var det jag tog ställning till, säger Ingela Mårtensson.

Hennes engagemang mot kärnvapen i riksdagen ledde till att hon blev inbjuden av Greenpeace att vara med på Rainbow warrior och resa till Mururoa-atollen i Franska Polynesien, där Frankrike fortfarande genomförde kärnvapentest. Den första båten som Greenpeace hade använt sprängdes 1985 av franska säkerhetsstyrkor när den låg i hamn på Nya Zeeland.

– Vi startade från Tahiti och hade fransk militär efter oss. På båten var vi runt 25 personer och försökte med gummibåtar att nå Mururoa. Men militären var riktigt förfärlig.

”Ja-sidan bara jamsade”

När Sverige skulle genomföra en folkomröstning kring medlemskapet i Europeiska unionen 1995 kom nästa stora fråga där Ingela Mårtensson kom på kant med sitt parti. Hon såg en union som början på en gemensam säkerhetspolitik och militär, något som inte var förenligt med den svenska neutralitetspolitiken.

Hon var inte ensam i riksdagen, Birgitta Hambraeus från Centerpartiet tog kontakt med henne och frågade henne om hon ville vara med i en Nej till EU-grupp. Gruppen var mycket aktiv och höll seminarier och ställde svåra frågor vid utfrågningarna, samtidigt som Sverige förhandlade om medlemskapet med EU.

– Ja-sidan bara jamsade med och ställde inga kritiska frågor i de där förhandlingarna. Men vi inom nej-sidan straffades genom att de kastade ut oss från riksdagen. Vi fick hålla våra möten på andra platser. 
Hennes ställningstagande ledde till att hon blev ordförande under några för Folkrörelsen Nej till EU.

– Jag var inte emot internationella samarbeten, tvärtom, men jag kände skepsis mot den här typen av överstatlighet. Jag var rädd för att vår yttrandefrihet och offentlighetsprincip kunde begränsas. På ett sätt fick jag rätt, det var omöjligt att behålla neutraliteten. I dag är vi i princip med i Nato eftersom vi har så nära samarbeten, säger Ingela Mårtensson.

EU-länderna har heller inte lyckats att komma överens om en gemensam migrationspolitik. Nu bygger EU murar för att hålla borta flyktingarna som råkar illa ut när de försöker korsa Medelhavet eller fastnar vid gränsen mellan Polen och Belarus.

– När jag var med i Folkpartiet hade vi en human flyktingpolitik med Bengt Westerberg som partiledare. Vi protesterade mot åtstramningarna. Men 1994 blev det uppenbart att partiet skulle ändra sin partilinje. Jag har inte röstat på Folkpartiet sedan jag lämnade riksdagen, säger Ingela Mårtensson.

Hon berättar att det är med fasa hon ser hur högern har börjat rätta sig efter Sverigedemokraterna och hur de främlingsfientliga krafterna i samhället har växt sig starka på senare år. Inom partiet har det alltid funnits en uppdelning mellan de frikyrkliga krafterna, de så kallade frisinnade och de marknadsliberala. Hon tycker att de liberala delarna har tagit över helt. 

– Det finns ingen socialliberalism längre. Det är förfärligt hur man kan liera sig med ett främlingsfientligt parti. Det är en total förändring.

– Om 1968-rörelsen var extremt åt vänsterhållet så är vår tid extrem mot andra hållet. Jag väntar bara på att pendeln ska slå tillbaka igen.

En god förlorare

Ett ljus i mörkret är dock ungdomarna med Greta Thunberg i spetsen. De visar på att några har förstått farorna med klimatförändringarna och att det finns engagemang att vilja åstadkomma förändring.

– Det är mycket som är tokigt i dag. Det här är reella hot, kanske inte mot mig, men mot mina barn och barnbarn. Det enda som är positivt är hur ungdomarna har börjat protestera. Det är fantastiskt att se.

Och så var det Ingela Mårtenssons memoarer. När arbetet i riksdagen skulle dokumenteras på 1980-talet av en författare blev hon kallad för en förlorare. Det var inget hon gillade då, men numera kan hon se att det inte alltid är fel att inte vinna.

Kanske kan det vara titeln på memoarerna, Förloraren?

– Jag är en förlorare faktiskt. Jag blev aldrig ordinarie i riksdagen och vi förlorade folkomröstningen till EU. Det lönar sig sällan att gå emot sitt parti, då får man ta priset också. Det har jag gjort.

– Det finns så mycket annat att skriva om. Hur det var att sitta i riksdagen och träffa alla människorna där, hur jag försökte få hem svensk gisslan från Irak och allt annat spännande som jag har fått vara med om. Jag är glad som har fått vara med om så mycket och jag vill fortfarande vara aktiv. Man kan inte bara lägga sig ner och dö.

Om Ingela Mårtensson:

Född: 1939 i Strömsund.

Familj: Tre barn och barnbarn.

Har arbetat som: Universitetslärare i sociologi 1969–1977, därefter som utredningssekreterare i Göteborgs stad.

Politiken: Var suppleant i Göteborgs kommunfullmäktige 1979–1982. Politisk sekreterare 1980-1982.Riksdagsledamot för Göteborgs kommuns valkrets 1985–1994. Kandiderade 1995 i EU-valet för den tvärpolitiska listan Fria EU-kritiker.

Har varit ordförande för Folkrörelsen Nej till EU och suttit i styrelsen för organisationen Kvinnor för fred.