Det har gått tre decennier sen föroreningen av plaster i naturen började uppmärksammas stort och i dag stämplas de flesta plastförpackningar som ”återvinningsbara.” Därför är det smått obegripligt att bara litet antal plastprodukter fortfarande kommer från just återvunnen plast och att endast två procent av plasten återvinns. 

En ny rapport visar att det ständigt tillförs mer plast till kretsloppen och att USA är den största förorenaren av alla. Men inget annat land kan slå sig för bröstet i sammanhanget och inte ens Danmark som rankas bäst i världen återvinner mer än en femtedel av sin plast.

I Dokument utifråns Återvinningsbluffen visas hur danskarnas och andra europeiska länders plastförbränningsanläggningar – med så kallad ”världsledande spjutspetsteknologi” – årligen släpper ut över 52 miljoner ton koldioxid i atmosfären, vilket motsvarar mer än hela Portugals utsläpp. Och inget ser ut att utvecklas åt det bättre, för en stor del av den europeiska plasten, som fram tills nyligen dumpats i Kina, hamnar numera i händerna på kriminella nätverk som marknadsför sig som gröna teknikföretag. 

Ett sådant greenwashingföretag är Terracycle, som ofta anlitas av stora produktionsanläggningar som levererar förpackningar till detaljvaruhandeln och livsmedelsindustrin, liksom till globala giganter som Nestlé och McDonalds. De betalar alla en bra slant för Terracycles återvinningsstämpel på sina förpackningar, som trots stämpeln inte alls är återvinningsbara i likhet med de flesta andra mixade plaster. Få laminatförpackningar kan återvinnas.

Och när dessa icke-återvinningsbara plaster vidare förbrukats och sorterats (helt förgäves och ofta av volontärer som jobbar gratis för Terracycle) transporteras de vidare till exempelvis Bulgarien, Turkiet eller något annat land där lagar och kontroller kan kringgås, och där plasten lätt kan dumpas i naturen eller brännas i någon cementfabrik. 

Det kan tyckas för jävligt, och det är det, men eftersom den större andelen av alla plaster i omlopp ändå inte är återvinningsbara, oavsett fina stämplar om recycling,  borde ansvaret också rimligen ligga på fler aktörer än blufföretagen. Varför inte på hela produktionskedjan?

Med ett helhetsperspektiv på plasten, från utvinning av oljan och naturgasen som den tillverkas av, till produktionen och försäljningen av varorna som plasten finns i eller omsluter, är det tydligt att många olika aktörer tjänar enorma summor på nerplastningen av planeten. Samtidigt som ingen har ett övergripande ansvar.

På statlig och mellanstatlig nivå i Europa har det förvisso börjat snackas mycket om att stimulera marknaden för återvinning och det investeras en del i forskning och startups. Genom Europas nya gröna deal har den europeiska kommissionen också föreslagit en plan för cirkulär ekonomi och ett särskilt fokus här är återvinning som ”boostar tillväxt och konkurrens.” Målet är att göra EU till en ”globalt ledande aktör” inom avfallshanteringen, men ingenstans uppmärksammas risken att den tillväxtmarknad man vill stimulera, och de investeringar man vill underlätta, gynnar företag som Terracycle.

Det är en oundviklig utgång eftersom planen om den cirkulära ekonomin, hur fint orden än smakar, inte alls tar hänsyn till att det saknas teknik för att återvinna det mesta som produceras, likväl som det också saknas system för att organisera en eventuell återvinning.

De kommande 20 åren förväntas världens plastproduktion fördubblas och till marknaden strömmar ständigt fler produkter som inte kan återvinnas, som till exempel elbilarnas litiumjonbatterier, för att bara nämna ett exempel som tydligt visar hur planlöst man massproducerar utan att försäkra sig om att återvinning ens är möjligt.

År 2030 beräknas 145 miljoner nyproducerade elbilar rulla på vägarna vilket innebär att det de närmaste åtta åren kommer produceras omkring 12 miljoner ton plastavfall bara från elbilarnas litiumjonbatterier, som utöver den icke-återvinningsbara plasten även innehåller metaller vars komponenter inte heller tillverkats för att kunna återvinnas.

Dagens elbilsbatterier är långt ifrån att kunna återvinnas men marknadsförs och säljs ändå som vore de gröna. Och när frågetecken ibland lyfts slås de snabbt ner av industrin och forskare som ser bidragen rulla in i minsta projekt som nämner återvinning eller cirkulär ekonomi.

Det finns en enögd tro på att den teknologiska utvecklingen med hjälp av marknadskrafterna per automatik ska lösa det mesta, men den idéen rimmar allt sämre med verkligheten där fakta visar på motsatsen; att den ”post-fossila och cirkulära ekonomin” som den nu ser ut bara tillför ännu mer plast i våra egna och jordens vener. För att ändra på det krävs politiska beslut, eller möjligen en revolution som tar ner omställningen till jorden.