DEBATT Det tycks inte spela nån roll hur långt vi kommer på olika områden, framåt sextiden sitter man lik förbannat på tuben hem och känner sig manglad som en tandkräm som någon absolut ska få sista slicken ur. Och då ska det lagas mat förstås, för man vill ju inte vara en sån som bara mikrar frysta ärtor och häller på olja. Men när man sen äntligen slagit sig ner med en varm skål fylld av den materialiserade kärlek som är lagad mat, då inträder den stora avslappningen, den långa utandningen, inledningen på återhämtningens tid då man lever för sin egen skull.
Tills telefonen ringer: ”Hej, jag ringer angående ett mycket förmånligt erbjudande.” ”Jaha, men nu skulle jag precis…” ”Visst är det jobbigt att man alltid måste köpa nya strumpor när de går sönder?” ”Nej, det som är jobbigt just nu…” ”Därför har det faktiskt blivit vanligare och vanligare att prenumerera på strumpor, för att få mer tid till det som verkligen är viktigt i livet och bara njuta.” ”Jag vill inte köpa …” ”Precis, och det behöver du inte, för just nu ger vi dig strumpor gratis, helt utan förbindelser, visst bor du på Lingonstigen 5?” ”Ja, nej, va, jag vill inte …” och så där håller det på tills man slängt på luren, maten har kallnat, filmen har börjat, pulsen är hög och kvällen redan förstörd.
Det är vårt eget fel. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi borde samla oss och ringa hem till alla telefonförsäljare och kolla hur kul de tycker det är att prata telefonpriser mitt i fredagsmyset. Men kanske hjälper det inte, eftersom de inte kan sluta jobba hursomhelst utan giltiga skäl, och att bli hämnduppringd räknas nog inte. Så egentligen är det arbetsförmedlarna vi borde ringa till. Låt oss systematiskt ringa upp alla handläggare och ge dem ångest för att deras pension krymper ifall de inte låter en oberoende aktör genomlysa deras sparande och kolla vad som är bäst för dem, så lär de sig att inte tvinga folk till såna arbeten.
Fast egentligen så lyder de bara; man kan ju inte sitta på jobbet och säga att ”det där känner inte jag för”, då vore det ju inget jobb. Därför borde vi kanske fokusera på chefen för Arbetsförmedlingen, som ger order som handläggarna bara lyder. Vi söker hen genom alla kanaler och frågar vad hen betalar för sitt inbrottslarm i dag och om det verkligen är det säkraste på marknaden just nu.
Men eftersom det är regeringen som utformar Arbetsförmedlingens uppdrag så borde vi snarare ringa hem till ministrarna och fråga hur det skulle kännas om alla deras grannar vann miljonyran men inte de. I och för sig var det ju den förra regeringen som började, så de borde också få välja bredband just när de står och lagar sina folkliga korvgrytor.
Men båda regeringarna gör ju bara vad väljarna vill, och väljarna vill bryta utanförskapet och få mer kvar i plånboken och då måste ju regeringarna vinna val på att bry sig genom att ställa krav på folk att bidra till den gemensamma välfärden genom att samla in pengar av oss via provprenumerationer på Syre Global för bara 270 kr.
Så alla som röstat på nån av de två senaste regeringarna bör få lite telefonpisk, för att inte tala om alla som inte röstat eller röstat på nåt maktlöst knasparti. Så vi kan nog lyfta luren och ringa vem som helst i hela landet och erbjuda gratis strumpor så får de se hur kul det är. Och varför då inte passa på att tjäna lite när vi ändå håller på? 40 kr i timmen plus 300 kr för varje prenumeration. Win-win! Så nästa gång det ringer, bli inte arg – det kanske bara är en kamrat som vill markera mot arbetslinjen!
