20 procent av den svenska exporten av militär utrustning går till diktaturer som krigar i Jemen. Ett krig som, enligt FN, gjort landet till den värsta platsen att vistas på av alla på vår jord.

Det är när jag läser att Kanada överväger att köpa 88 Jas-plan av Sverige till ett värde av 136 miljarder kronor som innehållet i den svenska vapenexporten och vad den får för konsekvenser i olika sammanhang åter blir aktuell i mina tankar.
Till att börja med känns det här betydligt mindre kontroversiellt än att sälja kanoner till länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Kanada är ändå en demokrati. Ja, man är lite som oss.

Eller …
 Kanada är faktiskt  medlem i Nato och med tanke på de ökade motsättningarna mellan Nato och Ryssland och vårt eget successiva närmande till Nato och USA, riskerar en affär som den här att uppfattas som allt annat än neutral och driva på upprustningen i vårt närområde

.

Vår bild av oss själva som nation harmoniserar allt mindre med det som syns när man betraktar Sverige utifrån.
 Neutralt och alliansfritt?

Möjligen på pappret, men knappast i den praktik som innebär allt från fler och större samövningar ihop med Nato och USA, till försvarsministerns häpnadsväckande utspel om att vi ska utbilda ukrainsk militär.
 Sverige har tagit ställning och det kan man vara för eller mot. Det verkligt stora problemet är att våra beslutsfattare inte står för omsvängningen fullt ut, vilket därför blir ett sätt att censurera det offentliga samtalet om det (o)riktiga i det som sker.

Något liknande gäller vår påstådda omsorg om naturen och skogarna. Med en papegojlik envishet upprepar regeringsföreträdare att Sverige är världsledande när det gäller att avverka skogen på ett för mångfalden hållbart vis, när sanningen istället är att det som räknas är ekonomisk vinst, tillväxt och skogsindustrins välmående.

Den avgående finansmarknadsministern Åsa Lindhagen tog till orda
: ”Jag är allvarligt oroad över de här frågorna om skogen. Det här säger jag som miljöpartist. I mitt uppdrag som finansmarknadsminister har jag naturligtvis följt den linje som lagts fast av riksdagen. Sveriges syn har varit att driva på för att försämra de krav på skydd av skog som funnits i EU-kommissionens ursprungliga förslag.” (DN 28/11).

Det här har vi vetat länge. Företrädare för vår regering har till och med skrivit brev till EU där man krävt minskat skydd för den svenska skogen. Och visst är det tungt att läsa Lindhagens ord, men samtidigt hoppas jag att de ger en möjlighet att diskutera den svenska skogspolitiken sådan den faktiskt är istället för den illusion av något fint som inte är något annat än just en illusion. Precis som med utrikespolitiken och vapenexporten …


Vill man se den svenska dubbelmoralen gällande skog och vapenexport mötas i en dyster omfamning är det bara att gå till Brasilien, det land som – under president Jair Bolsonaro – mer än något annat kommit att symbolisera skogsskövlandet med den ökade avverkningstakten i Amazonas. Dit valde vi att sälja 36 Jas-plan.

En framgång för svensk industri och teknologi, kallade den svenska försvarsministern affären när det första planet lyfte vid en symbolisk invigning i Brasilien. Ett bakslag för natur, nedrustning och demokrati är en annan, mer rättvisande, möjlighet att beskriva vårt väpnade stöd till en skogsfientlig abortmotståndare …

Stridsflygplan till Brasilien och möjligen till Kanada, export av militär utrustning som hamnar i misärens Jemen och en skogspolitik som så snart man skalar bort den yttersta fernissan avslöjar en nästan total lojalitet med industrin och dess behov av träd. 
Så ser den verklighet ut som döljer sig bakom vackra ord och politiska pamfletter.

Sverige säljer mer militär utrustning än någonsin. Vi har på ett smygande vis gett upp vår neutralitet och alliansfrihet, för inbillad säkerhet tillsammans med en stormakt och en försvarsallians. Vår natur har inget värde i sig när den ställs mot fortsatt ekonomisk tillväxt och tillgång till de råvaror och mineraler som behövs för att möjliggöra denna tillväxt.

Frågan vi måste ställa oss är: Vill vi leva upp till vår goda självbild eller är vi redo att skapa en ny som bättre stämmer överens med hur vi agerar idag? Att inte välja är inte något alternativ om vi har någon som helst respekt för det som i dagligt tal kallas ”sanningen” och utan ”sanning” är det inte möjligt att diskutera den politik som förs.