I dagarna bad den svenska kyrkan om ursäkt till det samiska folket, bland annat för att man fungerat som dörröppnare till rasbiologin. Svenska kyrkan har uppenbarligen bättre koll på historien än många svenska politiker. Trots en grundlig forskning kan man höra allt värre lögner om institutets uppkomst och verksamhet.

Det rasbiologiska institutet – för övrigt ett lysande exempel på hur illa det kan gå när politiker bestämmer vad forskare ska forska om – har sällan framställts som den dysfunktionella, akademiska gökunge det i själva verket var, utan har växt till ett monster vars ”enorma” betydelse för det ”akademiska klimatet aldrig kan underskattas”.

Men Statens institut för rasbiologi, SIFR, hade inget med Uppsala universitet att göra. Dessutom var stödet för rasbiologin bland forskarkåren lågt, redan innan SIFR väl hade fått i gång sin verksamhet 1922, hade det mötts av ett avsevärt vetenskapligt motstånd från en forskarkår som avfärdade rasbiologin som en ovetenskaplig vulgärteori.

Föreställningen att rasbiologin, liksom nazismen, skulle ha lockat särskilt många akademiker är en tacksam myt att odla, men den lyser av akademikerförakt och verkar vara designad för att kunna påstå att inte heller dagens vetenskap är mycket att sätta sin tilltro till. Det råder visserligen ingen brist på akademiker som engagerade sig i högerextrema rörelser och som knappt hunnit hem från Tyskland innan de for dit igen – och jag har följt dem alla – men de kan räknas på den ena handens fingrar.

Att de rasbiologiska teorierna ändå diskuterades där var nödvändigt eftersom det trots allt är universitetens plikt att granska teorier som gör anspråk på vetenskaplighet. Det kan rimligtvis bara vara där som idéernas vetenskaplighet kan prövas. Och det var precis vad man gjorde. Statistiker, medicinare, etnografer och arkeologer bevisade med full tyngd att de rasbiologiska idéerna saknade all giltighet.

Sanningen är ju den att akademiker (och studenter) ägnade sig helhjärtat åt att sabotera det tyska försöket att infiltrera universiteten. På två platser reste de ett så pass systematiskt motvärn att Himmlers Skandinavienexperter, Otto Höfler och Peter Paulsen, utkorade Uppsala universitet och Göteborgs Högskola till ”anti-nazistiska motståndsnästen”.

Vill man finna rasbiologins bas måste man i stället söka sig ut till småstäder och på landsbygden. Där, bland halvbildade auktoriteter – kyrkoherdar, adjunkter, notarier och en och annan doktorinna – frodades idéerna, framförda som kittlande sällskapslekar, seanser vars horribla innehåll förmedlades som senaste lärdomsspån till allt ifrån syföreningar till konfirmander och blivande mödrar. På så sätt smög sig rasbiologin in i vår självbild och fick fäste hos svenskar som inte nödvändigtvis alltid såg en rashierarki bakom dem eller en gaskammare vid vägens ände.

Men om man har inbillat ett folk att de är immuna mot ondska, kan de acceptera vilka grymheter som helst. Arvet från rasbiologin är tydligt varje gång man föreslår nya nedskärningar i vården och omsorgen om de allra sjukaste – och ingen reagerar.