– Det är en viktig symbolik i att 100 år efter att kvinnor fick rösträtt så är det en kvinna som når det högsta uppdraget inom svensk politik, säger Jenny Madestam, lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Den 24 november valdes Magdalena Andersson till ny statsminister för att, sedan Miljöpartiet lämnat regeringen efter att oppositionens budgetförslag röstats igenom, avgå bara sju timmar senare.

På måndagen släpptes S-ledaren än en gång igenom med minsta möjliga marginal. Fortfarande kvarstår skifteskonseljen, varigenom hon tillträder formellt, innan Magdalena Andersson kan titulera sig Sveriges 34:e och första kvinnliga statsminister – men den här gången pekar det mesta på att det kommer att gå vägen.

Sist i Norden

Därmed sällar sig Sverige till övriga nordiska länder som alla sedan tidigare haft kvinnliga regeringschefer. Att det dröjt så länge i just Sverige förklarar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, med två faktorer: tillfälligheter och strukturer.

– De två partier som i praktiken tillsätter statsministrar, Socialdemokraterna och Moderaterna, har bara haft en kvinnlig partiledare vardera. Anna Kinberg Batra fick inte ens chansen att möta väljarna innan hon avsattes. Socialdemokraterna har tidigare bara haft Mona Sahlin. Sex av åtta riksdagspartier leds ju i dag av kvinnor, frågan är väl varför så få kvinnor har kommit fram till de högsta positionerna i M och S, säger Möller.

På frågan om det finns en djupare rotad manskultur i Moderaterna och Socialdemokraterna svarar Jenny Madestam ja med eftertryck.

– Definitivt. Socialdemokraterna är till stora delar ett patriarkalt parti. Moderaterna har alltid betonat kön som oviktigt, men även deras ideal ligger nära så kallad manlighet. Båda partier ser det här yttersta uppdraget som enormt tungt. Det är nästan att man betraktar det som ett slags kall, och med den synen har kraven varit oerhört högt ställda, säger hon.

Ingen kronprinsessa

Att just Magdalena Andersson kan titulera sig Sveriges första kvinnliga statsminister beror enligt de båda statsvetarna på att hon betraktas som en mycket slipad politiker efter många år på högsta politiska nivå.

Magdalena Andersson har ofta lyfts fram som Stefan Löfvens ”kronprinsessa”, ett förminskande epitet menar Jenny Madestam.

– Hon är ingen duvunge. Jag skulle säga att ingen kan slå henne på fingrarna i att vara meriterad. Hon har gjort ett oerhört stabilt och kunnigt avtryck, har arbetat nära Löfven i flera år och kan det politiska hantverket.

TT: Vad är det för typ av ledare som tar över Sverige?

– En person som säger vad hon tycker och kan uppfattas som ganska tuff. Stefan Löfven delegerade väldigt mycket. Jag tror att Magdalena Andersson kommer hålla regeringen och inte minst regeringens politik i lite stramare tyglar. Generellt tror jag att hon kommer vara mer närvarande och uppfattas som tydligare än Löfven, säger Jenny Madestam.

– Det återstår att se. Som finansminister har hon som många av sina företrädare varit en ganska kraftfull ledare. Det måste hon naturligtvis vara som statsminister också, men det är en annan roll där man måste jämka och kompromissa på ett annat sätt. Det krävs ett annat strategiskt handlag, säger Tommy Möller.

Tror på vänstersväng

TT: Hur tror du Magdalena Andersson kommer att påverka Socialdemokraterna?

– Efter snart tio års tid med Stefan Löfven har partiet på ett framgångsrikt sätt, men med vissa interna konvulsioner, lagt om politiken högerut för att kunna regera. Det finns inom partiet en efterfrågan på mer traditionell socialdemokratisk politik, och den vänstersvängen kommer att bli hennes uppgift, säger Tommy Möller.

– Givet att man har tagit bort klausulen att inte prata med Vänsterpartiet så är det nog många sossar till vänster som pustar ut eftersom man antar att det kan bli mer vänsterorientering. Jag skulle säga att Magdalena Andersson är sinnebilden av en gråsosse. Hon ligger i partiets mitt, och det är också därför hon har valts, säger Jenny Madestam.

Att tvingas regera på en budget signerad M, KD och SD blev för mycket att svälja för Miljöpartiet, som lämnade regeringssamarbetet. Magdalena Andersson har tonat ned dramatiken, men Tommy Möller menar att det är en rejäl nitlott.

– Att få börja med att regera på oppositionens budget är förstås en mardröm. Det är lite oturligt att hon tillträder när svårighetsgraden på regerandet är större än den kanske någonsin varit.