Valåret närmar sig och frågan är hur man som systemkritisk grön, vänsteraktiv eller feminist ska se på vad som håller på att hända i svensk politik. Vi har det senaste året sett flera steg mot Sverigedemokraternas normalisering. Tyngdpunkten i borgerligheten skiftar åt det konservativa hållet. Samtidigt kan blockpolitiken luckras upp eftersom mittenväljare har en aversion mot ett högerpopulistiskt samarbete.

Socialdemokraterna är upptagna av det politiska spelet kring regeringsmakten och har allt färre idéer och allt försiktigare förslag. En mittenregering har länge varit en dröm för dem eftersom det cementerar deras maktposition.

Vilka möjligheter finns att bedriva en mer progressiv politik i det nya förändrade landskapet?

De gröna idéerna i svensk politik har urholkats av kompromisserna och den bristande opinionsbildningen i regeringsställning. Samtidigt är de gröna frågorna viktigare än någonsin, inte bara klimatfrågan utan även en förändrad syn på arbetslivet med arbetstidsförkortning och basinkomstinriktade reformer.

En tillväxtkritik behövs när konsumtionen stiger i höjden och miljökostnaderna likaså även om dagens globala ekonomi lägger en stor del av miljökostnaderna i andra länder.

Nya rörelser

För att mobilisera ett bredare stöd behöver den gröna rörelsen samverka med en bredare progressiv rörelse som förutom vänstern innefattar antirasister, feminister, fredsrörelsen och andra progressiva som vill mer än socialdemokratin.

Man behöver lära sig av de nya sociala rörelserna, till exempel den globala rättviserörelsen som samlats i sammanhang som Attac och World Social forum. För den gröna rörelsen vore det som att sluta cirkeln eftersom Miljöpartiet bildades för att vara ”alternativrörelsens parlamentariska gren” på 1970-talet (Gahrton, 2011, Det gröna genombrottet, s. 61).

De nya partier som har bildats med utgångspunkt i den globala rättviserörelsen har använt sig av kriser för att skapa nya problemformuleringar, förändra den politiska spelplanen och det sätt partipolitik bedrivs på.

”För att mobilisera ett bredare stöd behöver den gröna rörelsen samverka med en bredare progressiv rörelse som förutom vänstern innefattar antirasister, feminister, fredsrörelsen och andra progressiva som vill mer än socialdemokratin.”

För svenska förhållanden är spanska rörelsen Podemos viktig. Det är en teoretiskt och ideologiskt väldigt välformulerad rörelse och förhållandena i Spanien är mer lika de svenska med en krisande men inte som i Grekland en kollapsande socialdemokrati.

Finns det ett folkligt underlag i Sverige för en ny progressiv rörelse? Podemos red ju på vågen av 15M-rörelsen, de så kallade Indignados, som protesterade mot nedskärningspolitiken under finanskrisen. Man kan hävda att det finns en mångfald av sociala rörelser redan i dag.

Inom mänskliga rättighetsfrågor finns #vistårinteut, Refugees welcome, Ingen människa är illegal och juluppropet om flyktingfrågan. Kritik av det ekonomiska systemet: skiftet.org och Folkkampanjen för gemensam välfärd. Inom vårdområdet Barnmorskeupproret och Vårdupprorets olika grupper mot sjukhusnedläggningar och omöjliga arbetsvillkor. Antirasistiska rörelser: Inte rasist, men…, Expo och Linje 17 mot rasism. Samt inom ekologisk aktivism bland annat Nätverket Klimatsverige, 350.org och Klimataktion.

Kanalisera kraften

Listan kan göras längre och skiftar konstant. Tillsammans utgör de här rörelserna en verklig grogrund. Engagemanget i rörelser av det här slaget är kraftfullt men inte organiserat på samma sätt som traditionella politiska partier. De bygger på pluralism och deltagardemokrati och är skeptiska till centralism och toppstyre.

En samlad progressiv kraft skulle ge större möjligheter för Miljöpartiet och Feministiskt initiativ som av väljarna fortfarande uppfattas som enfrågepartier. Vänsterpartiet har en större andel väljare som ser att de har en stark politik inom centrala områden som social välfärd och skatter.

Även väljargrupperna kan komplettera varandra: MP och Fi har liknande väljare, unga och högutbildade, medan V även lockar LO-medlemmar, sjukskrivna och glesbygdsbor (SVTs vallokalsundersökning, 2014). Men V har också svårigheter att växa på grund av bilden av partiet som påverkas av dess historia.

”Tillsammans utgör de här rörelserna en verklig grogrund. Engagemanget i rörelser av det här slaget är kraftfullt men inte organiserat på samma sätt som traditionella politiska partier. De bygger på pluralism och deltagardemokrati och är skeptiska till centralism och toppstyre.”

Podemos har visat hur en ny politisk kraft kan kanalisera kraften i sociala proteströrelser och snabbt utmana det politiska systemet. Framför allt kan man nå helt nya väljargrupper som är trötta på etablissemanget.

En viktig del i framgången har varit att de förändrat den politiska agendan så att de etablerade partiernas gemensamma ansvar för krisen avslöjas. Ett system där den vanliga människans behov ignoreras ställs på så sätt mot en bred folklig linje för ekonomisk jämlikhet och ökat demokratiskt deltagande.

Podemos menar att de etablerade partierna är ett nytt fåmannavälde, en oligarki, genom sina nära kontakter med finanseliten och sitt åsidosättande av verklig möjlighet att påverka för medborgarna. Íñigo Errejón förklarar förändringen av den politiska agendan:

”It’s about recognizing, firstly, that political positions are not given, that political identities are not stable: there is nothing natural about people identifying as right or left … And secondly, it’s about recognizing that there have been transformations in our country that have produced a hijacking of democracy by the oligarchy. This allows for the postulation of a frontier that is defined in theoretical terms as democracy/oligarchy, and in more tangible terms as citizens/privileged…” (Errejón & Mouffe, 2016, Podemos: in the name of the people, s. 119).

Den effektiva vägen

Innebär lärdomarna från de nya sociala rörelserna att systemkritiker bör lämna Miljöpartiet och att ett nytt grönt parti behöver bildas?

En verklig utmaning av socialdemokratins position som det dominerande partiet på den progressiva sidan av politiken kräver en större samverkan mellan progressiva krafter, inte mindre. Samtidigt fyller inte nuvarande MP-linje något syfte när det gäller att skapa en sådan utmaning av ledarrollen på den progressiva sidan av politiken.

Om detta innebär att ett nytt grönt parti behövs, eller snarare att ett nytt bredare progressivt projekt kan skapas, får framtiden utvisa. Oavsett om utvecklingen blir att Miljöpartiet hittar tillbaka till sina rötter eller om ett nytt parti bildas så är den enda verkligt effektiva vägen från krisen att samverka med andra progressiva rörelser på ett helt annat sätt än i dag.