I 145 år har vi haft statsministrar i Sverige. I 145 år har statsministerämbetet innehafts av en man. Sverige, som ofta framställs som världens mest jämlika land, ligger långt efter många länder på den här punkten. Sri Lanka och Indien fick till exempel kvinnliga premiärministrar redan på 1960-talet och Norge fick sin första kvinnliga statsminister 1981. 

I veckan, eller kanske nästa vecka, kan det dock bli ändring på det här, då Magdalena Andersson med stor sannolikhet väljs till ny statsminister. Den senaste tiden har ett antal kvinnliga S-profiler lyft fram just Magdalena Anderssons kön som ett argument för att hon borde röstas fram.

”Överväger Nooshi Dadgostar på allvar att stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister? Exakt ett hundra år efter införandet av den kvinnliga rösträtten”, skrev till exempel Margot Wallström i ett Facebook-inlägg. Och i en debattartikel skriver S-kvinnorna Annika Strandhäll, Lina Farhat och Novalie Lilja att ”för Vänsterpartiet som kallar sig feministiskt, är avsaknaden av analys, perspektiv och konsekvens anmärkningsvärd”, med anledning av att V ännu inte har tagit ställning i statsministeromröstningen. 

Man ska inte underskatta betydelsen av att ha en kvinna på den högsta politiska positionen – men är det ett bra argument för att V borde rösta ja till Magdalena Andersson? Jag tycker inte det, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att Strandhäll eller Wallström egentligen tycker det heller. Hade statsministerkandidaten hetat Anna Kinberg Batra istället för Magdalena Andersson hade vi förstås aldrig fått höra de här personerna säga att “ni måste rösta på Kinberg Batra för att hon är kvinna”. 

Det finns ett väldigt enkelt skäl till det och det stavas ideologi. Politik handlar om, och måste handla om, ideologi snarare än person eller genus. Det betyder inte att person eller genus inte har betydelse, men det får aldrig bli viktigare än sakfrågorna. 

Att de här S-kvinnorna ändå väljer att dra det så kallade kvinnokortet nu, och riktar in sig på V, handlar om att de inser att de är helt beroende av V för att Andersson ska bli vald och att de vet att det här är en känslig fråga för V. Ett parti vars väljare till stor del består av kvinnor och som har feminism som en ledstjärna vill förstås inte bli sett som ”partiet som stoppade den kvinnliga statsministerkandidaten”. Samtidigt tror jag att de flesta inom V, och deras väljare, är tillräckligt smarta för att se igenom det här. Men det är ändå ett ganska fult spel som Wallström, Strandhäll med flera bedriver, eftersom de möjliga anledningarna till att V eventuellt skulle rösta nej till Andersson förstås inte har något med hennes kön att göra.  

Orsakerna till att det har dröjt så länge för Sverige att få en kvinnlig statsminister är framför allt att partierna har varit dåliga på att lyfta fram kvinnor, att män har tillåtits ta mer utrymme och plats, att kvinnor har uteslutits från viktiga samtal med mera. Där har många partier, inte minst Socialdemokraterna, fortfarande en hel del att jobba med. Men att lyfta fram kvinnor inom det egna partiet är en sak. När man däremot ska rösta om en statsministerkandidat för ett annat parti är det återigen ideologin som måste vara det mest avgörande.

Till sist: Under 145 år har Sveriges statsminister varit en man. Under en stor del av den här tiden har S suttit vid makten. De har haft många chanser att utse kvinnliga statsministerkandidater tidigare. Att de nu beskyller V för att ”försöka stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister” är inte bara smaklöst, det är också historielöst.