Imorgon, den 20:e november, infaller Transgender day of remembrance. En dag som sedan slutet av 1990-talet uppmärksammats för att minnas och visa respekt för de människor som mördats under året på grund av att de är trans.
För transfobi dödar. Särskilt i länder där transpersoner tvingas in i ljusskygga sammanhang på grund av stigmatisering, eller för att bekosta den vård samhället inte hjälper dem med. Enligt en färsk studie från UCLA utsätts de för våldsbrott fyra gånger så ofta som cispersoner, oavsett om de är män eller kvinnor.

Det är tungt att tänka på. Särskilt när de som grupp så ofta i samtida debatt beskrivs som privilegierade eller till och med våldsverkare själva. Bortskämda snorungar eller liderliga män i klänning som vill tafsa på andras döttrar på tjejtoan.

Som mycket annat blir det bara en diskussion om identitet, vem som äger vilka uttryck och utrymmen. “Jag tycker inte att en hårig snopp kan gå runt och vara en kvinna”, som Kajsa Ekis Ekman så empatiskt uttryckte det i samband med sin nyaste bok om hur transpersoner är ett existentiellt hot mot kvinnor.

Tidens tecken. All politisk debatt, oavsett hur allvarlig frågan är, muteras ofrånkomligen till ett kulturkrig utan vare sig vinnare eller praktiska framsteg.

Sorgesamt, är vad det är. Sorgesamt och frustrerande, precis som vanligt när personer från vänster adopterar högerns identitetspolitiska slagord för att sparka nedåt mot andra minoritetsgrupper. Som när vissa klagar på hur vänstern blivit för akademisk och övergivit den riktiga arbetarklassen, som tydligen uteslutande består av straighta svenska män med trygga anställningar.

Några enstaka saker av värde finns att hämta där, bortom alla hundvisslor. Som att vänstern borde sluta appellera till en frustrerad medelklass – det gör fascister mycket bättre – och fokusera på konkret materialism. Tyvärr ser det mer ut som att frustrerad medelklass är precis de grupper de själva både når och tillhör.

Transkritiska feminister faller också påfallande ofta i den fällan, och även där finns något som med lite välvilja går att tolka som viktigt. Vi bör, till exempel, aldrig sluta diskutera hur samhället definierar och därefter orättvist behandlar en kvinna.

… Även om hon är trans, lägger jag till, och där tar min välvilliga tolkning slut.

Istället tänker jag på talet Rose Schneiderman höll 1911 på en manifestation för 146 arbetare, mestadels unga migrantkvinnor som hon själv, som dött i en brand på en textilfabrik. Hon adresserade de fackligt anslutna medel- och överklasskvinnorna, som förespråkade städade reformer:

“I can’t talk fellowship to you who are gathered here. Too much blood has been spilled. I know from my experience it is up to the working people to save themselves. The only way they can save themselves is by a strong working-class movement.”

Som socialister och feminister bör vi sannerligen fokusera på det materiella. Och det borde finnas få tydligare materiella värden för en feminist än vilka som utsätts för manligt våld och behandlas som andra klassens medborgare.

Låt ingen, oavsett politisk färg, blanda bort de korten med kulturkrigsnonsens.