Sällan har nog ett parti blivit så illa behandlat som Vänsterpartiet blev i början av mandatperioden. Med ett avtal där det explicit stod att Vänsterpartiet skulle förnekas inflytande över politiken förväntades de ändå stödja regeringen. Därför är det inte så konstigt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har svårare att bilda en regering nu. När förtroenden och ömsesidig respekt har brutits är det lätt att förstå hur Vänsterpartiet vill säkerställa att de aldrig hamnar där igen, ja hur de också nästan vill hämnas, svinhugg går igen och allt det där.

Nu rapporterar också flera medier hur Vänsterpartiet inte bara ställer hårda krav på sakfrågor som regeringen ska driva för att V ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, utan att de också vill ha ett “kontrakt” över hur samarbetet ska se ut, fram till valet, men också efter valet. Man vill alltså inte bara inte räknas, man vill säkerställa sitt inflytande i det breda spektrat av frågor i framtiden också.

Även om det går lätt att sympatisera med Vänsterpartiet i regeringsfrågan är det svårt att inte också se orimligheten i det. Det är inget nytt som hänt sedan Stefan Löfven återvaldes i somras, förutom att tiden till nästa val minskat. Frågan de borde ställa sig är om de kan eller om de inte kan tolerera Magdalena Andersson som statsminister under närmsta 10 månaderna. Inte hur S, V, C och MP ska förhandla vid ett eventuellt samarbete efter nästa val. Det är till och med rätt märkligt att kräva stora reformer nu som man inte krävde redan i somras. Men om sociala reformer kan vara en grund för att kunna tolerera en statsminister, så kan framtida samarbetsformer efter att den avgått inte vara det.

Demokratiskt är det ett gissel det som just nu sker vid varje regeringsbildning. Oavsett om det är Centern, Vänstern eller MP som tvingar fram det. Det skapas långa kontrakt om sakfrågor och samarbetsformer som eroderar grunderna för den representativa demokratin. Varje beslut som formaliserats i en förhandling om regeringsunderlaget är ett beslut som inte i vanlig ordning prövas av en majoritet i riksdagen. Konsekvenserna av det såg vi många gånger under regeringen Löfven, där sakfrågan blir oantastlig. Det spelar ingen roll om alla relevanta remissinstanser förklarar att ett förslag är kontraproduktivt med en uppsjö negativa konsekvenser (till exempel tidigare betyg) och att det egentligen saknas en majoritet bakom förslaget i riksdagen. Det spelade ingen roll hur bra argument du har, stod det i avtalet så genomfördes det, och det går inte att argumentera med ett papper.

Nu går man steget längre och försöker utnyttja situationen för att tvinga fram ett avtal om formerna för framtida regeringssamarbeten, efter riksdagsval som ännu inte har skett. Tanken att regeringen faller, inte för att man tycker att en annan regering vore bättre lämpad just nu, utan för att man inte kan komma överens om formerna för en hypotetisk framtida regering, den är hårresande.

Det finns all anledning att vara tveksam till Magdalena Andersson som statsminister, hon kommer sannolikt inte göra i närheten av nog i klimatfrågan de närmsta 10 månaderna, och det är rimligt att anta att ett samarbete S, MP och C emellan kommer leda till ökade klyftor och större sociala orättvisor. Om man landar i att man därför inte kan tolerera henne är det inget att orda om. Men låt isåfall frågan handla om det, inte om politiska markeringar och tiden efter nästa val.