Man diskuterade priset på kaffe, läste om riskerna med bildskärmsarbete och bläddrade förstrött bland annonserna om näst intill bärbara mobiltelefoner. På Kungsgatan 23 anordnade ”De ensammas förening” dans till Hedmans kvartett, på biografen Grand visade man Kurosawas Ran och Suzanne Ostens Bröderna Mozart. Det var fredagen den 28 februari 1986, det var nästan sju grader kallt och det blåste en måttlig vind från sydväst. 

Långt senare, inför rättegången mot Christer Pettersson, reste några svenska polismän till FBI för att dryfta en gärningsmannaprofil. På en direkt fråga från de amerikanska experterna som rörde samhällsklimatet i Sverige vid tiden kring mordet, svarade svenskarna att det definitivt inte förekom några politiska konflikter i Sverige.

Bläddrar man i dagstidningarna från sensommaren 1985 till slutet av februari 1986 kommer man snabbt upptäcka att perioden måste ha varit en av de hätskaste i modern svensk historia.

Det skålades lite varstans i Sverige den februarinatten.

Bara några veckor efter mordet skrev moderaten Sven Fagerberg i Svensk tidskrift:

”Vart är Sverige på väg denna vår 1986, efter de starka känslostormar som svept över landet i samband med Olof Palmes död? Min egen förhoppning är att en epok gått i graven, att vi skall ha förmåga att ta till vara de utomordentliga möjligheter som öppnar sig.”

Med tanke på röstläget i debatten fanns det ingen anledning att sända in lönnmördare från utlandet, allt som krävdes var en tillräckligt arg gubbe med keps och det är ungefär här som Skandiamannen kommer in i bilden.

I dagarna har Netflix börjat att streama miniserien Den osannolika mördaren, baserad på Thomas Petterssons bok med samma titel. Petterssons hypotes är att mordet utfördes av en fd moderat politiker i Täby, Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som med keps på huvudet och utrustad med ett smått sjukligt behov av uppmärksamhet hade gäckat utredningen från dag ett. Petterssons bok är inte bara läsvärd, för en gång skull är författarens hypoteser inte hämtade ur det blå. När förundersökningsledaren Krister Peterson lade ner Palmeutredningen 2020, avslöjade han att Palmeutredarna tänkte i samma banor.

Det är inte alls osannolikt att den som höll i mordvapnet hade inspirerats av hatkampanjerna, men att ta klivet därifrån till konspirationer mellan en alkoholiserad grafiker, svenska mörkermän och CIA ställer betydligt högre krav på bevisen. I det här fallet är det tveksamt om premisserna ens stämmer överens med argumenten – de socialdemokratiska regeringarna hade av geopolitiska skäl ett gott och stabilt förhållande till amerikansk underrättelsetjänst. Oavsett vad man tycker om samarbetet, hade Olof Palme alltid varit personligen engagerad i det.

Den enda slutsats som inte tvingar oss till fler antaganden än nödvändigt är att Engström var en passiv åskådare som bara inte kunde låta bli att förstora sina insatser för att rädda livet på Palme.

Vi kommer förmodligen aldrig få veta vem som mördade Olof Palme, men det råder ingen större tvekan om vad som mördade honom. Att kartlägga och demaskera detta välfinansierade men fullkomligt irrationella hat vore en betydligt bättre idé än att peka finger mot människospillror som inte längre kan försvara sig. Det som i dag borde oroa oss mer än avsaknaden av en fällande dom, är det faktum att de personer som skålade när Palme dog, gick en alldeles lysande framtid till mötes.