Förutsättningen för ett fungerande samhälle är fungerande välfärdssystem. Det insåg europeiska högerpolitiker redan förrförra seklet. För att citera Blå tåget: ”Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften”. Välfärdsstaten är inte en radikal pryl, även om socialdemokrater och liberaler med tiden har framställt den som något som ska föreställa solidaritet.

Så var det länge i Sverige, men ett medvetet nedmonterande av välfärden, för att kunna sänka skatten, har lett till att det inte funkar länge. Vården är i kris, i synnerhet psykvården har urartat på många ställen. Jag har snackat med hur många trötta socialarbetare som helst. Migrationsverkets anställda likaså. Och Försäkringskassan.

Jag har gjort en högst privat undersökning – kollat på Facebook med folk. Och berättelserna är många om hur illa vårt sjukförsäkringssystem fungerar. Folk får vänta på beslut i flera månader. Kassans uppgift verkar vara att jävlas med folk för att de inte ska få för sig att inte jobba. Arbetslinjen är viktigare än enskilda cancersjuka och människor med funktionsnedsättningar. Går det inte att neka på grund av att sjukintyget inte är uppställt som myndigheten tycker så kan man ställa extremt krångliga och motsägelsefulla krav på de försäkrade.

För det är en försäkring. Trots att i synnerhet högern länge nött in idén om att det handlar om ett bidrag. Vi pröjsar dyrt via de sociala avgifterna och egenavgifterna för folk som har firma. Bland mina vänner finns flera som har avregisterat sina firmor för att överhuvudtaget få en vettig föräldrapenning eller sjukpenning. Likadant är det för mig. Försäkringskassans regler gör det i praktiken omöjligt att ha en firma, trots att vi som sagt betalar dyra pengar för försäkringen.

Och det sorgliga är att Försäkringskassan verkar ha som främsta uppgift att hitta regler som gör att den försäkrade inte ska ha några pengar. En kompis påpekade att Bockstensmannen antagligen anses arbetsför enligt deras regler. För en del leder det till ekonomiska katastrofer. För andra till osäkerhet och oro. Människor med kroniska tillstånd som behöver regelbundna sjukskrivningar för att orka jobba kan drabbas av rent sinnessjuk byråkrati.

Förutom belastningen på enskilda innebär det att vårt samhälle fungerar sämre. För den som är anställd är det rätt okej. Så länge som arbetsgivaren betalar sjuklön. Men sen blir det tjafs. För oss som måste fylla ut försörjningen med lite olika saker är tjafset institutionaliserat.

Ett samhälle vars välfärdssystem krackelerar är inte ett gott samhälle. Det är ett samhälle som aktivt hindrar människor från att utvecklas. Som gör rehabilitering och en återgång till arbete svår och hindrar ekonomisk utveckling.

Frivilliga system är en sak, men nu tvingas vi in i ett system som i princip går ut på att många ska pröjsa mycket men inte få något tillbaka. Det finns inte utrymme i de flesta människors ekonomi för privata alternativ, i synnerhet som vi redan betalar en försäkring. Jag har inget emot en fungerande välfärdsstat, men nyckelordet är ”fungerande”.