I veckan satte sig S, MP och C ner vid förhandlingsbordet för att diskutera framtiden igen. Den här gången skulle det inte bli som senast Stefan Löfven tillträdde, där han utan regeringens mandat lovat slopat strandskydd till C. Istället verkar förhandlingarna mest ha varit mellan MP och C, och båda partier har kommunicerat det som en stor vinst för respektive hållning. Dels har MP räddat strandskyddet, och dels har C luckrat upp det, och stärkt äganderätten. Och även om det verkar som att båda har delvis rätt bör man nog tänka över hur man kommunicerar.
För att från början kunna förstå vad som hände behövde man läsa detaljerna i varje enskild postning. Till exempel skriver Miljöpartiet i en konversation med sina väljare på Facebook så här: ”Vi har säkerställt att det generella strandskyddet vid små sjöar och vattendrag finns kvar (fri passage), så att allemansrätten säkerställs och den skyddsvärda naturen skyddas.”
Det verkar vara fel, men om man tittar på parentesen ”fri passage” syns det vad man egentligen menar. Strandskyddet så som det fungerar vid små vattendrag i dag finns inte kvar. Det framgår också av regeringens pressmeddelande:
”Regeringen föreslår även att strandskyddet upphävs vid sjöar som är mindre än en hektar och vattendrag som är smalare än två meter och istället ska en zon för fri passage gälla för att bevara allmänhetens tillgång till strandområden och goda livsvillkor för djur- och växtliv.”
Vidare beskriver man att det ska bli lättare att få undantag från strandskyddet i “strandnära utvecklingsområden“, områden som verkar röra sig om landsbygden och mindre orter, och att strandskyddet slopas för vissa sorters anlagda sjöar och vattendrag.
I utbyte mot dessa försämringar för strandskyddet ska det också stärkas i vissa högexploaterade områden (som havskust) och man ska satsa mer på kontroller av att strandskyddet också efterlevs.
Det finns problem med strandskyddet så som det ser ut i dag. Det är alldeles för lätt att få undantag och även om det redan i dag finns regler om fri passage, så är det svårt att påstå att det följs fullt ut. Men hur de nuvarande reglerna står sig mot dem som kommer komma, det får vi läsa in oss på när lagrådsremissen publiceras.
Kvar står vi dock med en känsla av att man inte kan lita på dem som kommunicerar. Och även om det är ett problem för båda partier är det nog allra känsligast för Miljöpartiet. Om man som MP fått en stämpel på sig att man i varje givet läge viker sig för regeringsmakten (det går att diskutera hur rättvis den fortfarande är), då fungerar det inte att först kommunicera stora vinster och lämnar till väljarna att hitta förlusterna. Då blir man ju tvungen att leta, ordentligt.
Hade man kommunicerat: ”Det här var inte hela vägen, men det blev betydligt bättre än vi vågade hoppas” hade det varit lättare att smälta det som just nu, innan man läst lagrådsremissen, ser ut som förluster.
