Marocko har genomfört flera ambitiösa projekt, vind- och solkraftverk framför allt. Problemet är att de bygger dem i det ockuperade Västsahara – och samtidigt som de får beröm för sina satsningar måste de få kritik för att de de görs på ockuperad mark, skriver Gabi Björsson.
DEBATT Klimattoppmötet Cop26 går mot sitt slut i Glasgow, Skottland. Mer än 190 världsledare deltar i konferensen som spås bli den viktigaste klimathändelsen sedan Parisavtalet 2015. Den här veckan har miljö- och klimatminister Per Bolund anlänt till toppmötet, liksom flera andra ministrar. Det främsta syftet med toppmötet är att öka takten på klimatåtgärderna så att världen kan nå målen som sattes upp i Parisavtalet. Marocko är ett av de länder som deltar och berättar om sina framgångar inom grön energi.
Marocko presenterar sig ofta och gärna som bäst i klassen på energiomställningen. De har genomfört ett antal ambitiösa hållbarhetsprojekt, bland annat sol- och vindkraftverk. Problemet är bara att en stor del av deras satsningar inte finns inom landets gränser – de är byggda i Västsahara, som de brutalt ockuperar.
Marocko har ockuperat Västsahara sen 1975 trots att det av FN är klassat som ett icke självstyrande territorium som ska avkoloniseras. FN har en fredsstyrka stationerad i Västsahara som har till uppdrag att genomföra en folkomröstning där Västsaharas folk ska få sin självbestämmanderätt uppfylld. Internationella domstolen i Haag har dömt att Marocko inte har någon rätt till landet. Även EU-domstolen har vid flera tillfällen och nu senast i slutet på september fastställt att Västsahara är ett distinkt område som inte hör till Marocko.
Våld och systematiskt förtryck mot civila, människorättsaktivister och journalister eskalerar i det ockuperade Västsahara. Efter att krig åter bröt ut mellan Marocko och Västsahara i november 2020 har situationen med grova brott mot mänskliga rättigheter eskalerat och blivit allt värre samtidigt som Marocko tystar ned mediabevakningen med grovt våld.
Den energi som nu produceras på ockuperad mark befäster Marockos ockupation och gör ockupationsmakten än mer beroende av territoriet. Både i form av ekonomiska incitament och eftersom satsningarna skapar arbetstillfällen som lockar ytterligare marockanska bosättare till området.
Utöver detta undergräver Marockos bygge av energiprojekt på västsaharisk mark även FN:s fredsprocess. Hur ska vi kunna förvänta oss att Marocko ska komma till förhandlingsbordet med FN:s särskilda sändebud för Västsahara med ett öppet förhållningssätt när Marocko så nyligen har hyllats för sina satsningar på ockuperad mark under FN:s klimattoppmöte Cop26?
Hylla Marocko för deras klimatsatsningar och deras progressiva arbete, men enbart för det som faktiskt görs inom landets gränser. Sverige, med Per Bolund i spetsen, behöver ställa Marocko till svars för varför de bygger infrastruktur i ett omstritt område och redovisar det på Cop26 som att det görs inom landets gränser.
Vi vet att vi måste ställa om vårt sätt att leva för att bromsa klimatförändringarna. Och det är bråttom! Men låt inte omställningen ske på bekostnad av mänskliga rättigheter. Vi måste kunna hålla två tankar i luften samtidigt och ställa om parallellt med att vi respekterar mänskliga rättigheter.
Grön energi får inte användas som en ursäkt för att rättfärdiga ockupation.
