En ny regering får vi nog först nästa vecka, men nu har talman Andreas Norlén fikat med alla partiledare och språkrör. Magdalena Andersson har tackat ja till att försöka bilda regering, Ulf Kristersson har tackat nej och sagt till TT att alltihop är ett spektakel. För när det finns allvarliga problem i samhället borde man inte ägna sig åt att bilda ”ständigt nya regeringar” som inte kan enas, tyckte han.

Ständigt nya? Stefan Löfven har bildat regering tre gånger. Efter valet 2014, (långt) efter valet 2018 och efter ett misstroendevotum. Närmare bestämt ett misstroendevotum där Ulf Kristersson röstade för att avsätta honom. Därefter fick han själv inte ihop något regeringsunderlag, men Stefan Löfven kunde bilda ny regering, och då gjorde han det. Nu har han avgått och vad gör man då? Jo, man ombildar regeringen.

Om Ulf Kristersson själv skulle ha väntat med att ombilda sin regering tills det inte fanns några allvarliga samhällsproblem längre hade det varit riktigt illa. Men han ville nog mest antyda att om han bildar regering någon gång kommer den att kunna enas.

Jo, kanske det. M och SD kan enas alldeles utmärkt om ett storebrorssamhälle i bästa Stasi-klass. Om att göra största möjliga skillnad mellan folk och folk och ge mesta möjliga makt till storföretagen. Det blir ett spektakel, det.

Eftersom det ännu finns några dagar kvar att önska skulle jag mycket hellre vilja ha en rödgrön regering som käbblar sinsemellan men har humana grundvärderingar gemensamma, som frihet, jämlikhet och solidaritet. Inte bara som något en nyvald partiordförande kan inleda sitt tal med, utan som något man verkligen arbetar för. Som gäller alla, inte bara dem som arbetar. Med starka gröna krafter som sätter sig på tvären mot betongpolitik och centralism – och som man lyssnar på.

Det vore fint om de rödgröna vågade försöka. Allihop.