Vi har alla sett bilderna från gränsen mellan Belarus och Polen, hur barnfamiljer pressats mellan två arméer, en som vill mota in dem i EU, och en som inte kan tänka sig att ta emot någon, oavsett humanitärt läge. Det verkar stå klart att det var belarusiska styrkor som föste migranterna mot EU’s gränser från början och det hela tycks vara en del av Lukasjenkos spel för att kunna utpressa EU att mildra sanktionerna.

Att det här är ett stort problem, som kommer att bli allt större, för EU som pressas av inte bara Belarus, utan också Turkiet, Marocko och Libyen, framstår inte som någon nyhet för någon som följt debatten de senaste åren. Om man vill ha en kort recap kan man läsa inledningen på Mattias Svenssons ledare i SvD.

Nu står vi där, med ett land vars enda egentliga vapen mot EU är ett fåtal migranter. Vägen över Belarus finns inte ens med i UNHCR:s rapport om olika flyktvägar till Europa, och om vi läser deras snabba rapport, Figures at a glance, om Belarus så ser man att det kan röra sig om några tusen, max. Helt enkelt för att det här inte är en normal flyktväg hit. Det är alltså ett fåtal fattiga, sjuka och hungriga som Polens premiärminister kallar ”en hybridattack från (den belarusiske ledaren) Lukasjenkos regim, riktad mot oss alla”.

Ett proportionslöst synsätt som tyvärr matchas av andra ministrar i EU: ”Utrikesminister Horst Seehofer uttrycker stöd för Polens hårdhänta linje, som ofta inneburit brutala scener när migranter rent fysiskt hindras från att ta sig över gränsen.

– Ja, jag håller med om detta. Naturligtvis ska man inte använda skjutvapen, men övriga medel som står till buds, säger han.”

Med den här hållningen kommer Belarus självklart bli en flyktväg. Om vi låter det här växa så starkt att vi ser det som en ren krigshandling att forsla barnfamiljer till vår gräns, då är det också självklart att det är ett vapen Lukasjenko kommer utnyttja. Och där går också Mattias Svensson vilse, han avslutar sin ovan nämnda ledare med:

”Situationen är konstlad, utspelet desperat och det finns ingen anledning för EU att gå diktaturen till mötes. Några moraliska skyldigheter att ta emot de människor som genom diktaturens försorg sänds hit ska vi inte känna. EU har förstås ett ansvar för att undvika blodspillan och humanitära tragedier vid gränsen, men det är något annat än att låta Lukasjenkos cyniska spel bli en väg till uppehållstillstånd i Europa.”

Bara om vi rycker på axlarna, släpper in flyktingarna och säger ”Jaha? vad gör väl det?” slutar migranter vara ett vapen, och ironiskt nog lär den migrationsvägen också stängas i samma stund. Lukasjenko kommer aldrig forsla flyktingar till EU av humanitära skäl, det ligger inte för honom.

Och vet ni? Vi har faktiskt en moralisk skyldighet att hjälpa människor i nöd, oavsett vilken diktator de torterats av på vägen.