Han började sitt partiledarskap med att förklara att ”med Socialdemokraterna får fler en lite jobbigare morgon, men ett bättre liv” och en app där man kunde väckas av att han predikade att ”framtiden byggs inte av snoozare”. Och han avslutade sin tid som partiledare med orden ”Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för lastbilschauffören som för läkaren. Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för svetsaren som för statsministern”.

Det där säger ganska mycket om Stefan Löfven och socialdemokratin, prioriteten är alltid de arbetande. Du ska göra rätt för dig genom att lida – ha en lite jobbigare morgon. Men gör du rätt för dig, då ska du få ett lika gott liv som statsministern. Vi får då anta att statsministern alltid har en jobbig morgon.

Det är förstås helt rätt att en lastbilschaufför ska ha kunna ha ett lika gott liv som en läkare. Men det är inte en slump att Löfven i de olika jämförelserna utelämnar arbetslösa, sjukskrivna eller gigarbetare. Det är bara de inom gamla hederliga arbetaryrken som lastbilschaufförer och svetsare som räknas i socialdemokratins Sverige. 

De som, av olika anledningar, står utan ett fast jobb, de ska piskas och lida så mycket att de inte kan tänka sig något underbarare än en väckarklocka som går igång tidigt på morgonen. Signalen som visar att du är behövd, som han sa då i början, innan han ens hade hunnit blivit statsminister. Utan arbete är du i sossarnas värld nämligen inte behövd. Det spelar ingen roll om du har barn, föräldrar, vänner, grannar, eller andra som behöver dig, det räknas inte. Och framför allt räknas inte dina egna behov.

I helgen lämnade han i alla fall till sist in och den optimistiska kunde kanske hoppas på att paternalismens tid därmed var över. Men redan i Magdalena Anderssons inledningstal visade hon stolt att hon inte bara hade tagit upp Löfvens kastade handske, utan även piskan som var fastlimmad i den. Alla som går på försörjningsstöd ska tvingas in i sysselsättning, deklarerade hon. Hon sa inte meningslös sysselsättning, tvärtom, men vi vet alla att ända sedan de första AK-arbetena för hundra år sedan har alla dessa typer av åtgärder innehållit mer eller mindre meningslösa uppgifter eftersom de inte ska konkurrera med riktiga jobb.

De ekonomiskt mest utsatta, de som ofta inte ens har pengar för att ta sig till ett jobb, en kurs eller någon annan sysselsättning, ska alltså piskas än hårdare. Socialdemokraterna må vara ett parti för solidaritet mellan arbetare, inte sällan högt avlönade arbetare, men solidaritet med de mest utsatta är något de är helt ointresserade av. I andra partier är det en ordförandeklubba som lämnas över till den nya ordföranden, i S är det en piska.