Framtidskonferensens deltagare väntar andlöst på att få se en tidsresa i verkligheten. Under tiden vaktas de av stora mängder harmonibrigadister eftersom all el, och därmed all digital kontroll, är utslagen. Och medan Ante sitter och förbereder tidsresan har Sebastian börjat lägga märke till mer och mer som inte stämmer. Mer och mer som istället stämmer med hans försvunna DemokratAI-enhet, som ska ställa upp i skandinaviska distriktets presidentval.
Ante började göra inställningar i Timebanditen med långsamma, omständliga rörelser. Finmotorik var visst inte robotens bästa gren, tänkte Nisse. Det såg inte helt okej ut. Fast Ante hade ju sagt, alltså den riktiga Ante, att han hade mixtrat med tidsmaskinen. Inställningarna skulle inte hålla, de skulle få ställa in manuellt när de skulle tillbaka, och de visste ju inte ens vad klockan var. Utan el var de helt borta.
Han gäspade och sträckte på sig, luften kändes tjock och syrefattig. Antagligen för att ventilationen inte fungerade. En hand på hans axel fick honom att sätta sig rakt upp igen. En briggis, Nisse var enormt trött på briggisar. Kunde de inte skicka dem till nån lämplig tid?
– Får jag säga en sak? sa Sebastian.
– Varsågod, sa Ante.
Sebastian ställde sig upp och sa att det här var en nästan outhärdligt spännande tidpunkt i Himmelska fridens historia. Representanter för Himmelska friden skulle för första gången, och så vidare. Och enorma möjligheter. Men han kände ändå att det här gick för fort. Riskerna var oklara, det fanns redan människor som hade blivit fast i andra tider och han skulle vilja att det här experimentet gjordes med mer omsorg. Med beslut i laga ordning på vetenskapliga grunder.
– Konfutse sa, fortsatte Sebastian: Att lära utan att tänka är meningslöst. Att tänka utan att lära är farligt. Lika väl hade han kunnat säga: Att handla utan att tänka är också farligt. Som företrädare för Visdomens hus i Xpan 7 skulle jag vilja stanna upp den här processen. Vi behöver ljus, luft och uppkoppling innan vi fattar beslut som skulle kunna bli fatala.
Angus harklade sig ljudligt och Sebastian tystnade.
– Som säkerhetschef, sa Angus, är det mig en glädje att höra att någon utanför styrelsens innersta krets uttrycker eftertanke inför det här upptåget. Jag är den första att välkomna ny teknik och när ett lämpligt tillfälle infinner sig vill jag naturligt testa den anakrona tekniken, men kom ihåg – här pågår en attack på Himmelska friden. Harmonibrigaderna håller alla ingångar utifrån, så vi är säkra här inne. Vi bör stanna här.
Alldeles nyss hade han velat göra en tidsresa. I rullstol. På ett berg. Nisse tyckte inte det verkade vara något vidare säkerhetstänk i den där gubben, även om han hade gapat om att alla diskrona skulle hem och allt det där.
– Med all respekt, sa Camilla. Men vi är tjugo personer som sitter här och har tråkigt och fryser. Kan inte några av oss få försvinna och komma tillbaka, så har vi åtminstone något intressant att titta på? Du kan stanna här, det är nog svårt att komma fram med rullstolen, förresten.
Angus muttrade att han tyckte det var dags att ta fast de där terroristerna nu, och sen rullade han ut ur rummet utan att hindras av harmonibrigadisterna. Till slut var det Olivia, Rockabilly och Camilla som stod där med pekfingrarna på plattan som började vibrera och melodislingan som lindade sig omkring dem. Och Ante, som satt kvar vid bordet.
– Nu händer det, sa Ante.
Luften gnistrade till omkring dem som frostkristaller i morgonsolen, och just innan alla fyra hade försvunnit in i en annan tid tog Sebastian tag i Ante och drog ganska ovarsamt bort hans hand. Roboten reagerade inte eftersom ingen hade ansett det nödvändigt att lära den reagera på sådant.
– Peter Kaminski, sa Sebastian fundersamt. Vad har du råkat ut för?
Han lade handen på robotens huvud och fick svart smet på fingrarna, han kände på robotens panna och handen blev ljusbrun.
– Jag heter Ante Yang och har uppfunnit en tidsmaskin, sa roboten.
– Nej, men du har tydligen Ante Yangs röst, sa Sebastian. Vi ska se vad som händer efter en omstart.
Sebastian hade nyligen övernattat i samma hus som roboten, men då hade den kallats Ante och haft ett täcke över huvudet, och själv hade han varit upptagen. Han petade till roboten i nacken under det smetiga håret, och den nickade till med huvudet och lutade ryggen mot stolens ryggstöd. Armarna föll rakt ner mot golvet, ansiktet blev nollställt. Sedan lyfte han på huvudskålen, tittade ner och stängde igen. Rösten var en bra bit djupare än vanligt när han spände ögonen i Nisse och Freddy och frågade vem fan som hade hittat på det här.
Det fanns inget enkelt svar på den frågan. Peter Kaminski hade visat Nisse vägen ut ur godsvagnen på nedre infran på eget initiativ. De hade gått tillsammans genom skogen. De hade inte blivit vänner, Nisse hade inte den sortens relationer med maskiner. Men han hade liksom lärt känna honom. Lärt sig känna igen en del av citaten han strödde omkring sig. Att Peter ramlade i stentrappan var ingens idé, men att fixa till och sminka upp honom efteråt …
Men Sebastian tycktes ha glömt frågan, han ville bara kolla att huvudets innanmäte var som det skulle. Sedan tog han med sig den ut ur rummet, antagligen in på toa för att skrubba av den. Hur mycket nytta nu vatten skulle göra.
