Häromdagen hamnade jag i ett socialpsykologiskt kaninhål. Jag undrade, en undran byggd på subjektiva upplevelser, hur det kommer sig att de fattiga jag mött runt världen har så mycket gemensamt. Deras generositet och förmåga att uppleva och förstå andra människor har varit ett mysterium för mig och något jag inte upplevt på samma sätt hos välbärgade. I ett försök att överge mina anekdoter grävde jag i studier i hopp om att bli motbevisad, för jag vill inte tänka så om privilegierade människor.

Men den som undersöker hur klass formar hur vi tänker, känner och beter oss får cyniska bilder av människan.

Människor i högre ställning inbillar sig själva att de och deras familjer har ”bättre gener”, generna är förklaringen till deras välbärgade särställning, enligt en studie ledd av Michael Kraus som är postdoktoral forskare i psykologi vid University of Illinois. Och ja, människor i lägre ställning har större förmåga till empati än de i högre ställning.

Med detta sagt, en person som har tillräckligt med förutsättningar för att klättra på den socioekonomiska stegen förlorar gradvis förståelsen för andras svårigheter.

Vi är många med föräldrar som har slitit hela sina liv i ett land där de välbärgade vill att de ska kämpa hårdare, samtidigt som misstänker dem och vänder dem ryggen när det passar dem. Jag tror inte ens att den pursvenska medelklassen har förmågan att förstå hur det är att leva i ett samhälle som aldrig accepterar en som sin egen.

I en värld där en människa från högre klasser kan förbli lyckligt omedveten om andras känslor samtidigt som deras underklassmotsvarigheter måste vara vaksamma på andras känslor för att identifiera sociala möjligheter så leds mina tankar till Moderaternas Ulf Kristersson.

M-ledaren, som nu försöker att rumsrenhetsträna Sverigedemokraterna vill inte sätta några negativa etiketter på något som kan gynna hans sak, SD:s rasistiska uttalanden försvårar inte på något sätt samarbetet mellan partierna. Ulf lockas så mycket av makten att han lagt om sin analys om vad SD är och har varit. Samtidigt som han gärna etiketterar de asylsökande och beskriver mordet på Einár, som skedde i Stockholms gräddhylla och inte i förorten, som något som hände i ett bostadsområde där ”helt vanliga familjer” bor.

Att politiker är mer välbärgade och rika än väljarna är förstås ett problem överallt, Ulf finns alltså i alla länder.

Jag leker med tanken att Ulf, som den vuxne i rummet, skulle reinkarneras till en nyanländ somalisk flerbarnsmamma som tvingats fly sin by och sitt hemland. Hon studerar svenska och gör sitt gör sitt absolut bästa. På väg till sitt lågavlönade svartjobb passerar hon tidningslöp om att hennes familj är en kulturell belastning. Hon försöker hjälpa släkten i hemlandet samtidigt som hon håller ihop familjen, den enda bostaden som fanns för hennes familj var i ett område med gängproblematik och därför oroar hon sig för hur det ska gå för familjens söner.

Jag tror inte att Ulf hade överlevt sin egen politik.