Det enda som kan få slut på Miljöpartiets ökenvandring är om de inser att de har förvandlat klimatfrågan till en hägring, skriver Adrian Engström i sin debattartikel. Han hoppas att de ska lyfta blicken och se att de gröna partier som växer mest är de som värnar om sin särart.
DEBATT När det som tidigare var den gröna rörelsens parlamentariska gren, Miljöpartiet, deklarerade klimatfrågan som överordnad alla andra gjorde man det i god tro. Det kan tyckas logiskt då vi människor skapat en klimatkris som är akut och skyndsamt behöver hanteras. Men eftersom klimatkrisen är vår tids ödesfråga är det orimligt att låta den reduceras till just klimatfrågan.
Konsekvenserna av detta har blivit Miljöpartiets haveri i opinionen liksom, än värre naturligtvis, en planet som blir allt varmare. Genom att reducera klimatkrisen till klimatfrågan och den senare till en fråga om koldioxidutsläpp har man gjort vår ödesfråga till kuriosa, en ren teknikalitet. Högerblockets tidigare smått bisarra drömmar om ny kärnkraft framstår nu för gemene man som fullt rimliga. Klimatfrågan är därmed ett behändigt litet policydokument, lika användbart för fossilbolag som för riksdagens åtta partier.
Den gröna ideologin är varken särskilt diffus eller komplicerad att förstå, den sätter konsekvent människovärde och livsbetingelser för framtida generationer framför kapitalvinster och kortsiktighet, den lilla människan framför det stora systemet. Det är bara att lyfta blicken och se utanför Sverige för att förstå att de gröna partier som värnar sin särart som systemkritiker också är de som växer mest. Aldrig tidigare har den rödblå dogmatikens oförmåga att lösa klimatkrisen varit tydligare. Aldrig tidigare har den gröna rörelsen utanför parlamentet varit starkare eller haft fler konkreta lösningar för en framtid bortom industrisamhället.
För några år sedan pågick en debatt med anledning av att en orimligt stor andel journalister i public service påstods sympatisera med Miljöpartiet, sympatier som utifrån de senaste veckornas nyhetsprogram och debatter tycks kvarstå. Siffror om en ekonomisk tillväxt på 60-talsnivåer, miljardvinster efter de senaste kvartalsrapporterna och stigande efterfrågan på svenska lastbilar presenteras med illa dold förtjusning. Varsel och andra konsekvenser av den omställning som ännu bara är i sin linda förmedlas bakom mörka rubriker och med dämpade röster.
Det är lätt att rikta sin frustration mot media. Det kan å andra sidan tyckas mycket begärt att det ska vila på politik- och ekonomireportrar att problematisera begrepp som tillväxt eller arbetslinje när inget riksdagsparti driver på i frågan. Miljöpartiet har gått från att vara den gröna rörelsens kanal till makten till att vara en flaskhals för denna i dag synnerligen vitala rörelse. Det enda som förhoppningsvis kan leda till ett slut för partiets ökenvandring är insikten om att man förvandlat klimatfrågan till en hägring. Att klimatfrågan som isolerad företeelse helt enkelt inte existerar i den gröna ideologi man har till uppgift att företräda.
