DEBATT Häromdagen stod Vänsterpartiet i Hallonbergen och delade ut flygblad som påstod att marknadshyror skulle höja priset på en tvåa i Sundbyberg från 4 000 till 6 000 kr/mån. Vilka drömpriser! I den verklighet som folk utan fast jobb, nyanlända och ungdomar bor i så är allt under tio papp för en tvåa i Sumpan rena kompispriset. För fyratusen skulle jag och frun kosta på oss varsin egen kvart, och en åt brorsan i garderoben. Det skulle innebära två lägenheter mindre till bostadskön. Sen kunde vi bo ihop ändå, med ”inneboende” i dom extra lyorna.

Så funkar det på vår trasiga bostadsmarknad. Politiker utan insikt i ekonomiska mekanismer låter bostadskön dela ut julklappar till innanförskapet, och när det är dags för resten så är säcken tom. Vi som har råd sparar ködagarna i 20–30 år (värde 25 000 kr/år till priset av 200 kr/år) för att få dom fetaste julklapparna.

Loggar jag in på Stockholms bostadskö för att se vad S, V och Hyresgästföreningen har åt mig den dag jag är ännu äldre, rikare och svenskare än idag så hittar jag en etta på Östermalm för 4 000, en tvåa på Kungsholmen för 6 000 och en trea på Södermalm för 8 000. Tack för den positiva särbehandlingen, kamrater!

Blir det ensamt sen så kan jag se på Blocket vad prekariatet betalar för ett rum: Östermalm 7 000 kr, Kungsholmen 6 000 kr, Södermalm 8 000 kr. Jag kan alltså få hela hyran betald och lite till, det vill säga få betalt för att bo, precis som hur jag fått 20 papp i månaden genom att bo i bostadsrätt under fem bubbliga år.

En delförklaring till boprisracet är att hyresregleringen pressar ut folk på ägarmarknaden genom att rea ut hyresmarknaden. Vi lyckas med konststycket att både ligga i EU-topp vad gäller bostadsyta per person och samtidigt ta guldmedalj i grenarna bostadsbubbla och bostadskö. Vi får en ”bostadsbrist” som – analogt med konceptet relativ fattigdom – främst handlar om en skev fördelning av bostadsbeståndet: när en pensionär kan sitta ensam på två-tre rum i Hornstull så får två-tre familjer tränga ihop sig i Hjulsta.

För att använda resurser rätt så måste den som använder resursen betala hela kostnaden. Annars använder vi för mycket, det gäller för bostaden precis som för bilen och biffen. Vill vi stoppa bostadsministern från att ångvälta ut nya bilberoende förorter utanför Nynäshamn så måste vi sluta subventionera bostäder och övergå till att subventionera människor – ett belopp till varje person istället för en rabatt till varje kontraktsinnehavare. Då får vi en jämlikare fördelning av bostadsytan, en stabilare bostadsmarknad och ett mindre ekologiskt fotavtryck.

Nu har Moderaterna kanske inte tänkt så långt. Men precis som Socialdemokraterna så har de rätt två gånger om dagen, och stämmobeslutet om marknadshyror är ett sånt fall. Det är modigt av M, då det förmodligen sitter fler moderater i attraktiva rabatterade hyresrätter än vad som sitter på hyresvärdarnas bolagsstämmor; till och med partiledaren själv har ju visat stor aptit på socialisthyra.

Det är tragiskt att Hyresgästföreningen slåss för en prisreglering som packar nyanlända som sillar, göder kriminaliteten, korrumperar politiken, förstör klimatet och destabiliserar ekonomin. Men också förståeligt då det är arbetslinjen som gäller och man gör vad man måste för att fylla lönekuverten.

Tips: ju lönsammare hyresrätten får vara, desto fler får vi ha kvar, och därmed fler som behöver er hjälp vid orimliga hyreschocker, omotiverade vräkningar och försummat underhåll. Fokusera på den uppgiften, och låt planeten slippa era överkonsumtionsdrivande låtsashyror.

Marie Linders artikel kan du läsa här: Syre #205