Under rubriken ”Omöjliga intervjuer” möter Syres skribenter figurer ur historien eller kulturen som inte riktigt går att intervjua. Jerker Jansson har träffat en gudom i skogen.
Hösten är äntligen här på riktigt. Det har varit sensommar alldeles för länge, tänker jag när jag letar efter blodriskor under några unga granar. Te tänkte jag också på. Nu börjar den bästa säsongen för att dricka te.
– Pst, hörde jag bakom mig.
Jag ryckte till och vände mig i samma rörelse. Jag hade inte sett en människa på ett bra tag så mitt hjärta slog ett par extra slag.
– Du kan inte se mig. Eller allt du ser omkring dig är jag. Gaia.
För ett ögonblick valde jag mellan att skratta rått och att bara stirra humorlöst framför mig. Jag valde det senare. Och fick ett rått skratt till svar.
– Blodriskorna kommer först om en vecka. För mycket insekter är vakna ännu. Sätt dig på stubben där.
Av någon anledning lydde jag. Vid det här laget var jag åtminstone övertygad om att det inte var någon kompis som drev med mig. Vet ingen som ens vet att det finns blodriskor. Det bevisade naturligtvis inte att det var Gaia, men jag var ändå lite trött i benen, tänkte jag.
– Du tycker mitt namn är fånigt, sa rösten frankt när jag satt mig tillrätta. Att det luktar frigjord dans och henna. Du kan inte riktigt ta en människa på allvar som pratar om Gaia, om det inte är en akademiker eller så som raljerar eller teoretiserar om begreppet. Begreppet jag, alltså.
Återigen drabbades jag av dubbla känslor. Jag blev arg för att hon hade rätt och jag skämdes. För att hon hade rätt. Jag försökte forma munnen till att säga:
– Samtidigt …
Men munnen vägrade samarbeta.
– Som om det var något fel på frigörande dans, det tycker du ju inte ens, fortsatte rösten, nåväl, Gaia. Och du gillar ju henna. Lukten. Färgen. Hela grejen.
– Läser du mina tankar? frågade jag.
– Typ. Du skulle säga att jag är en slumpartad effekt av en myriad av biologiska processer som sammanbinder allt liv på jorden. Eller nåt. Kanske skulle ordet illusion finnas med nånstans. Nåt om medvetandet som en olycklig bieffekt och ett ironiskt flin.
Låt oss säga att du är Gaia
Gaia, jordens, fruktbarhetens och moderlighetens gudinna i den grekiska mytologin. Som samtidigt är jorden. Eller livet på den åtminstone. På sjuttiotalet blev Gaiateorin populär. Idén om allt liv på jorden är förenat och till och med går att förstå som en enda organism.
– Om det är så är inte dina tankar skilda från skogen. Mina tankar är inte skilda från skogen eller från dina tankar. Problemet är bara att ni människor med era nervsystem och begränsade kroppar ser allt ur den enskilda individens perspektiv. Ett medvetande i en kropp som skiljer sig från alla andra kroppar med egna medvetanden.
Det gick egentligen lite för fort för mig nu, men jag hade tänkt rätt länge på vad en individ egentligen är. Svampars mycel beter sig inte alls som människor eller morötter. Om man delar dem växer de vidare som två nya, ja, individer. Om de möts igen känner de igen varandra. De byter genetiskt material, inte bara med sina artfränder utan också med andra organismer. Om det skulle visa sig finnas medvetna svampar skulle det medvetandet se helt annorlunda ut än det vi är vana vid.
– Om jag finns, fyllde Gaia i mina tankar, så är risken stor att du inte kan förstå mig. Det är rimligt att mitt medvetande är dramatiskt annorlunda än ditt eftersom jag är uppbyggd av en massa olika livsformer med helt olika förutsättningar.
– Samtidigt, fyllde jag i, nöjd med att få användning av den, så är jag ju en del av systemet och kan kommunicera utifrån mina förutsättningar med det. Förlåt. Dig. Är det så du menar?
En ekorre sprang genom gläntan. För ett ögonblick fick jag för mig att jag skulle kunna få kontakt med den. Eller nåt. Nu när jag ändå var uppkopplad. Gaia skrattade. Ekorren hoppade till och rusade upp i en gran.
– Både och, svarade hon. Du vet. Ofta handlar religion om att utforska det övernaturliga, det gudomliga, det som ligger bortom den fysiska verkligheten. Men tänk om det inte finns en massa olika verkligheter, om det bara finns en? Som på sitt sätt är gudomlig.
Jag stirrade framför mig. Det började kännas konstigt att prata med luften. Jag försökte fästa blicken någonstans men den bara gled omkring mellan barr och blad.
– Jo, så resonerar ju jag, svarade jag med en suck. Någon slags materialism som ändå öppnar för något annat. Våra ynkliga sinnen ser bara en bråkdel av den naturliga världen och det är möjligt att det finns en massa kul saker som vi inte uppfattar, men som är fullt naturliga.
– Eller inte begriper. Jag menar, jag begriper ju inte heller. Jag vet inte om det finns någon gud. Vad som händer med er människor efter livet och sånt. Om ingen vet det så vet inte jag det heller.
Gubben gud måste bo någonstans
Gaia-grejen är så diametralt olik den kristna guden. Gubben i himlen som vill saker. Som först uppfann sex och sen förbjöd det. Lynnig och vresig. Men ändå kärleksfull. Om det inte finns något övernaturligt (vilket i sig är en självmotsägelse på nåt sätt, om nåt finns så finns det, hinner jag invända i mitt huvud) så behövs det ingen som styr över himlar och paradis. Då finns det ingen plats där gubben gud kan bo. Eller någon gudomlig Gaia heller? Bara nåt som verkar medvetet. Det räcker långt.
– Som sagt, jag vet inte, sa Gaia. Kanske finns det fler som jag, livssystem på andra planeter, kanske ingår jag som en cell i en större struktur? Kul att spekulera i men inte mer. Allt jag vet är att ni människor sedan alltför lång tid har slutat lyssna på alla andra röster i livets kör och att situationen är mer än akut.
En kall vind drog genom gläntan. Om jag inte skämts så mycket plötsligt hade jag kanske tyckt det var onödigt klichéartat med vinden, men jag bara hackade ett töntigt:
– Förlåt.
Som om jag skulle kunna ta på mig ansvaret för alla andra människor. Kylan låg kvar kring mig. Som en påminnelse om att naturen inte bara är god.
– Du kan gnälla hur mycket du vill om surkålsyoga och veteklideodoranter, sa Gaia strängt. De som snackar om mig är för det mesta rekorderligt folk som försöker ta väl hand om både sina medmänniskor och livet på jorden. Eller hur?
Ekorren kom neddunsande ur en annan gran är den den försvann upp i, som skjuten ur en kanon. Efter den kom en annan ekorre. När de fick syn på mig tappade de intresset för varandra och sprang åt varsitt håll.
– Jo, det är sant. Det vore fel att påstå att det är de som är problemet. Jag hajar. Men jag tänker inte börja dansa med hela rumpan. Där går gränsen.
Någonting värmde mitt ansikte. En stråle av eftermiddagssol hade letade sig ner till mig mellan två granar. Kanske en blinkning från ett självreglerande system som besitter någon form av det vi skulle definiera som medvetande. Eller bara en slump? Tankarna vandrade vidare. Vad var det hon sa? Två veckor kvar till blodriskorna? Bra att veta.
