I många år hade mitt skrivande ett enda fokus: Nationalismen, muslimhatet, faktaförvrängningen runt invandrare och invandring. Jag har ett brett nätverk av antirasister, där nästan alla är antingen vänster eller liberala. Själv har jag varit en ganska ensam moderat i antirasismrörelsen. Betyder det att inga moderater tycker som jag? Jo då, men de agiterar sällan. 

Jag är förstås fullt medveten om vissa moderatsympatisörer som av och till uttrycker sig som SD. Enligt dem är jag ingen ”riktig moderat”. Och jag vet att deras aggressivitet lägger sordin på många med moderata värderingar, som inte alltid orkar skriva eller säga vad de egentligen tycker. Det är ett problem i sig – inte minst för alla härliga invandrare vi har i partiet. Men de jag känner i verkligheten är helt annorlunda.

För mig var det i början självklart att SD skulle fortsätta stigmatiseras så långt möjligt, men alltid med sakliga argument. Jag har alltid aktat mig för slentrianargument av typen ”man pratar inte med fascister”. Efter valet 2014 var jag i början för decemberöverenskommelsen, och jag tror fortfarande det hade funkat om man hållit fast vid uppgörelsen. Men när den föll fanns ingen realistisk väg tillbaka.

Så kom dagen när AKB sa att Moderaterna skulle prata med SD, och då tänkte jag till ordentligt och drog en gräns. Man kan göra upp om allt utom budget, regering och migration, ansåg jag. Mina antirasistvänner rasade. Man skulle inte prata med dem alls, förklarade de. Men det sker ju redan, påpekade jag. Alla partier gör upp i utskotten. Vad blir då skillnaden om man pratar i ett separat mötesrum? SD hade varit vågmästare under både Reinfeldt #2 och Löfvén #1 och det hade funkat. 

Men i valrörelsen 2018 gick Alliansen till val tillsammans och alla partiledarna lovade att en alliansregering inte skulle samarbeta med SD alls. För mig var det viktigt främst för att jag inte ville ge legitimitet till SD. Jag kände större oro över hur vanliga människor började uttrycka sådant som bara några år tidigare hade sagts i stängda grupper än över partiets eventuella inflytande. Den förhatliga PK-korridoren sprängdes på ganska kort tid, och det blev märkligt ”synd om SD” för att de sagt sådant som var ”sant”, menades det lite här och där.

Vi har polariserats, vi svenskar. Det finns så lite utrymme för nyanser. För en grupp är Sverige en krigszon där man knappt kan sticka ut näsan utan att bli skjuten. För en annan är man rasist om man överhuvudtaget nämner kriminella ligor och skjutningar.

Jag ville att Alliansen skulle regera efter valet. ”Jo, men S vann ju!” Nej, det gjorde de inte. Ingen vann. Det enda mandat som gjorde S, MP och V större än Alliansen hade inte haft någon praktisk betydelse. SD hade ändå varit vågmästare. Men de hade behövt trycka rött istället för gult för att fälla ett Alliansförslag. Men Alliansen sprack på grund av det mandatet, och det gjorde mig bekymrad på ett helt nytt plan.

Sverige behöver, enligt min uppfattning, två statsbärande partier, där ett regerar och ett är i opposition. Om inte M skulle vilja regera med någon form av stöd av SD hade resultatet blivit en sorts evig mittenregering, och då hade extremerna, det vill säga V och SD, växt på sikt. Jag kan förstås ha fel. Det finns många länder med mittenregeringar. Men detta är min bedömning.

Det vänder sig i magen på mig varje gång en moderat pratar om ”samarbete” med SD. Jag hade gärna velat ha tillbaka Alliansen och den gamla gränsen till SD. Men det är inte längre ett alternativ. Jag kan lämna partiet eller också ge mina partivänner en mandatperiod att visa att man kan styra utan att SD:s enligt min uppfattning sunkiga värderingar influerar. Någonstans behöver vi rösta på det parti som delar vår uppfattning om vad som är bra för Sverige och inte efter vem de pratar med. Obama, Pelosi, Biden, Sanders, alla samarbetar med republikaner. Det gäller bara att hålla hårt i sina egna värderingar och veta vad man står för. 

Men hatet och polariseringen är så massivt att merparten av mina gamla antirasistvänner kräver att jag lämnar M. Gör jag inte det har jag ”förändrats” och ”accepterar fascism”. Känslorna svallar. Några har avvännat mig. Jag behöver förstås inte sådana vänner och jag kan ta kritiken, men om hela partiet Moderaterna och alla dess väljare ska stigmatiseras – vart är Sverige då på väg? Det är ju i samtalet med oliktänkande vi växer.

SD kommer sannolikt att normaliseras. Det tåget har lämnat perrongen. Hardcore-nationalister tycker redan de är för mjäkiga. Det vi behöver säkerställa är att idéerna inte normaliseras med partiet. Liksom V ska de behöva ta avstånd från sitt förflutna. Och om det ska ske behöver liberaler och sossar ha kvar oss moderater som är beredda att lägga tid och arbete på att kämpa mot främlingsfientlighet och rasism på sina vänlistor.