När jag bodde i ett torp på landet var jag noga med att kolla brandvarnarna då och då. Jag eldade en hel del med ved i kakelugnar och köksspis och tyckte det kändes tryggt att veta att de funkade, även om de hade en tendens att pipa i onödan.

Jag började drömma mig tillbaka till den tiden när jag satt på tunnelbanan och såg två reklamskyltar. En som uppmanade folk att ”Se på brösten!”. Det handlade om att kvinnor ska kolla sina bröst regelbundet, men jag skrattade till och fick lust att lägga till med spritpenna: ”Jag fick lära mig något helt annat som ung kille på sjuttiotalet. Hur ska ni ha det?”

Det finns en sån snubbe i mej. En som jag ibland får hejda. Jag är uppvuxen i en brukskultur som var allt annat än förfinad. Kärleksfull på sitt sätt men jävlar i min låda vad inskränkt den var. Vissa saker bara fanns inte. Homosexualitet. Mörkhyade människor. Inte så att vi gick omkring och hatade folk, men i en tid när skolan lärde ut att homosexualitet var en psykisk sjukdom var det inte lätt att bli särskilt tolerant.

På den andra skylten upplystes jag om att ungefär tjugo flickor gifts bort varje minut någonstans i världen. Oacceptabelt, tänker jag och möter den lilla flickans blick på bilden. Tänk om det var mitt barn? Hur kan man vara så grym? Mina moraliska system kopplas in och jag låser mitt tänkande. Jag vet ju vad som är rätt och fel.

Problemet är att jag inte är så säker på det alla gånger. Den tämligen lätta homofobi jag gav prov på som nittonåring botades snabbt av några äldre kamrater. De stack åt mig en bok som hette Homosexförtryckets historiska rötter. En natts läsning och jag insåg att jag hade haft sjukt fel. Pinsamt fel.

Det där har hänt mig några gånger. Och framför allt har det hänt mänskligheten många gånger. Sanningar omvärderas. Fult blir fint och tvärtom. Och eftersom vi lär in en massa moraliska principer när vi växer upp tar det några generationer innan förändringen är genomförd på riktigt. Ofta släpar det gamla samhällets skugga långt efter att de sista personerna i dem har dött. I film, på teve och i musik och böcker och på nätet. De sociala medierna har blivit till en förvaringsplats för utdöende idéer.

Ju äldre vi blir, desto fullare blir våra själar är av skräp. Som bråte i ett gammalt uthus. Jag ser mig själv som tolerant. Jag har rensat ut en hel del bråte från min själs uthus. Kvar finns en del frågor där jag aldrig kan bestämma mig. Sexarbete. Andra där jag vacklar och hycklar en hel del. Droger. Där finns en massa fördomar som jag inte vill kännas vid. Och så i ett hörn står föreställningen om att jag är tolerant.

Precis där var jag i tankarna när jag stirrade på den lilla flickan på bilden. Jag har en massa föreställningar om vad som är rätt och fel, samtidigt som jag tror på att kontinuerligt testa sin tolerans. Som med brandvarnarna på torpet är tolerans inget värd om den aldrig testas.

Det bär mig emot att skriva det, men jag funderade ett tag på väg hem med tunnelbanan på hur farlig det egentligen är att bli bortgift i tidig ålder? Den kulturella inramningen är en helt annan än här i Sverige. Jag är en vit man i femtioårsåldern. Vad vet jag om hennes liv? Varför är förresten just arton år den självklara myndighetsåldern? Jag blev inte riktigt vuxen förrän i tjugofemårsålden. Vi anser att det är okej att ha sex när man fyllt femton, men inte att gifta sig. Och är både under femton är det också typ okej.

Jag tycker inte att flickbröllop är okej. Men frågan är viktig att ställa sig. Har vi i Sverige rätt att fördöma kulturer på andra sidan jorden utifrån våra moraliska system? Är jag inte skyldig den anonyma flickan att jag inte bara tycker synd om henne eller avfärdar hela den kultur hon lever i, och säkert kommer att växa upp till att försvara.

Kulturen är ful. Den blåser oss. Den som växer upp med att lära sig att vara snäll, ärlig och hålla sig till sanningen kan samtidigt få lära sig att bögar är äckliga. Intoleransen skriks inte alltid ut, den viskas ofta i våra öron, den lindas in i vackert papper och blandas snyggt in bland alla goda praliner. Fördomar, föråldrade resonemang och rent dravel finns i oss alla, det är bara så det är, men jag försöker i alla fall vända och vrida på det jag tycker ibland. Om inte annars så kan det få fart på mig en slö dag.