Det är kvinnor som måste ansvara för att familjen har tillgång på vatten i många utvecklingsländer. Samtidigt kontrolleras förvaltningen av den livsavgörande resursen fortfarande främst av män. Det visar en ny studie.
Experter har sedan länge lyft fram att frågor som berör vatten, sanitet och hygien i många utvecklingsländer betraktas som kvinnliga ansvarsområden, medan det är männen som har makten över förvaltningen av vattenresurserna.
En ny rapport från nätverket Global Water Partnership, GWP, som gjorts med stöd av FN, visar att den situationen till stora delar har bestått och att få framsteg har uppnåtts. Detta trots att FN redan för flera decennier sedan konstaterade hur viktigt det är att kvinnor involveras i de beslut som tas om vattenresurser.
Samtidigt slår den nya studien fast att i de fall kvinnor får ett ökat inflytande så gynnas hela lokalsamhället, genom att vattensystemen förbättras, vilket i sin tur ger både ekonomiska och miljömässiga fördelar.
Rapporten bygger på undersökningar från 23 länder. Och trots att problemen varit kända så länge konstaterar GWP:s ordförande Darío Soto-Abril att det i häften av länderna inte har skett några, eller bara begränsade förbättringar, när gäller målen om att öka kvinnors påverkan över besluten.
Vattenexperten Joakim Harlin vid FN:s miljöprogram Unep säger samtidigt att vissa mindre framsteg har uppnåtts på senare år. Samtidigt understryker han att arbetet för att stärka jämställdheten kring vattenfrågan också handlar om en politisk vilja att förändra kulturella normer.
I många utvecklingsländer är det en norm att kvinnor – inte män – ansvarar för att bära hem vatten. GWP konstaterar att ”kvinnor anses vara vattenbärare i stället för vattenchefer”.
Rapportförfattarna betonar samtidigt att klimatförändringar och befolkningstillväxt leder till en ökande vattenbrist. Kvinnorna har därför en avgörande roll i arbetet för att utvecklingen av en hållbar användning av vattnet, enligt rapporten.
Liza Debevec, expert på jämställdhetsfrågor och social inkludering vid GWP, påpekar att mer måste göras för att stärka kvinnors makt över vattenresurserna – vilket också ligger i linje med de globala utvecklingsmålen.
– Det handlar inte bara om att öka den kvinnliga representationen i råd och kommittéer, eller att fastställa nya juridiska ramverk för att stärka jämställdheten, även om det också är viktigt. Utan det handlar också om att integrera jämställdhetsfrågan inom alla politiska satsningar, och att länka vattenfrågan till andra relevanta områden, säger hon.
En avgörande fråga är att det finns en politisk vilja att se till att kvinnor i högre grad medverkar i de beslut som tas om vattenresurser.
– Från högsta politiska nivå krävs det en stark målsättning om att integrera ett jämställdhetsperspektiv, annars kommer vi att fortsätta simma mot strömmen, säger Darío Soto-Abril, till IPS.
