Det talas varmt om att alla sektorer står inför stora förändringar. Det behövs ju mer ledarskap och mindre skitsnack, en utfasning och beskattning av bromsklossarna, tydliga styrmedel och allt det där.

Det är lite fegt av mig att skriva den här texten, eftersom jag kunde ha tagit det vid rätt tillfälle istället för på tryggt avstånd i en Syrekrönika. Nyligen gästade jag SVT:s Utrikesbyrån (”Dö för klimatet”) där jag hamnade i en märklig situation med SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström.

Jag pratade om det jag brukar prata om, om hur lösningar måste samverka och att vi måste leva i framtiden. Med top-down-förändringar kommer vi att få se en arg befolkning som för glatta livet kommer att hålla hårt i sin plankstek och flygstol.

Bjerström menade att en individualisering av klimatkrisen är något som fördröjer de stora strukturella förändringarna som krävs och individcentrismen har inte lika stor förändringskraft som en klimatrörelse har.

Som vanligt nämnde jag den känsliga frågan om biologisk barnfrihet och de livsvårdande humana alternativen (etiska adoptioner, familjehem eller flerföräldrarskap) för den med stark barnönskan som vill prata högt om paradoxen.

Bjerströms svar till mig som valt att vara biologiskt barnfri: Hon är äldre än vad jag är och jag kommer att ångra mig. Det är inte första gången jag hör att jag, som snart är 40, fortfarande är för ung och ovetande om att jag kommer att ångra mig med åren. Barnfria kvinnor hör detta genom hela sina liv. Men det är första gången jag hör den åsikten från en public service-anställd med tungt korrespondentuppdrag.

Fridays for future och normer byggs upp av individer. Klimatrörelsen består av individer som gör kollektivt motstånd och sett ur ett mikroperspektiv ger det mening åt individens tillvaro när hen lever i enlighet med det personen protesterar för. Frågan riskerar inte att fastna i individualism eftersom den ständigt har en udd riktad utåt mot samhällsförändringar. System ändras inte bara för att vi protesterar aktivt utan även när vi lever enligt nya normer. För en medborgare tar det inte längre tid att äta växtbaserat istället för kött samtidigt som hen arbetar för skiftet till ett växtbaserat matsystem.

Det kommer att skava om folket får de klimatpolitiska makrokrav folket önskar uppifrån samtidigt som folket ligger långt efter. Om samhällets alla delar ska vara framtidsanpassade så går det inte att bortse från att det behövs en normförskjutning och ett grepp om det individuella klimatavtrycket. Det rimmar dåligt när medborgare kämpar mot stora skurkar när de själva är små skurkar, om vi nu ska följa det rådande forskningsläget så räcker det inte med att bara tycka rätt saker och att investera sin tid i rörelsen när våra liv även måste framtidsanpassas.

I debatten spelar den ena lösningen ut den andra, men allt hänger ihop. Jag önskar att vi vågade se på problemet på det sättet. Det finns ett starkt motstånd mot att individualisera klimatkrisen, för vad kan en enda människa förändra egentligen? Tänk om vi tänkte så om rösträtten.