Politiska vildar, alltså ledamöter som valts in för ett parti, lämnat partiet men sitter kvar i riksdagen, ska inte längre få sitta med riksdagens utskott. Alla partierna är eniga, och för dem är det sannolikt bara besvärligt med vildarna. Men frågan är om det inte försvagar demokratin, skriver la Gabrielson i sin debattartikel.
DEBATT Från och med nästa år kommer ”politiska vildar” att tvingas bort från riksdagens olika utskott. Det beslutar konstitutionsutskottet, KU, i dagarna.
Att alla åtta riksdagspartier för en gångs skull är överens är kanske inte så konstigt. Politiska vildar är ju ett hot mot partiernas makt, och gör viktiga beslut mer osäkra och extra besvärliga för en regering i tider av tunna majoriteter.
Samtidigt kan en fråga sig om inte KU:s beslut skadar demokratin. En vilde är ju en person som väljarna en gång givit sitt förtroende till, och som senare avgått eller uteslutits ur det parti hen valdes in för. Anledningen kan vara motsättningar eller andra personliga skäl, men det kan också vara att personen upplever att partiets linje inte längre stämmer med hens övertygelse, och därför känner sig moraliskt tvungen att rösta mot den. Det händer till och med att partierna byter linje och röstar mot sina egna vallöften – och tvingar ledamöterna att dagtinga med sina samveten.
Partiernas makt i riksdagen är nära nog total. Det är ju ett faktum att det är nästan omöjligt att bli invald i riksdagen utan stöd från ett etablerat parti. Spärrgränsen på fyra procent gör att du måste få minst en kvarts miljon väljare att rösta på dig, och statens bidrag till de åtta partierna ger dem ett väldigt försprång i valkampanjen. Mest försprång har de partier som har starka privata bidragsgivare eller en egen förmögenhet att använda för marknadsföring. Valrörelsen är alltmer en ren reklamkampanj, med vackra bilder och väl utprovade slogans.
Partierna vet detta, och anpassar sig. Det gäller att ge en positiv bild som tilltalar så många väljare som möjligt. Ideologi och etik får ge plats för image och soundbites. Det gäller också för partierna att ge ett intryck av styrka och enighet, och det utesluter att enskilda ledamöter uttrycker en egen åsikt. Av den anledningen är lojalitet viktigare för partierna än kompetens; partiets linje i nya frågor bestäms av ett litet antal partistrateger, och resten av partiets ledamöter förväntas rösta enligt den linjen. Den dystra bilden presenteras av bland andra Anne-Marie Pålsson i boken Knapptryckarkompaniet.
Resultatet blir naturligtvis en kamp om mittenväljarna med utslätade reklambudskap. De svåra frågorna undviks så långt det går. Ett sorgligt exempel är klimatfrågan, som i de flesta länder sparkats bortom horisonten med att ta ett ”netto noll”-beslut till ett årtal långt fram i tiden. En ledamot som eventuellt skulle vilja se omedelbara åtgärder kommer att tystas ner.
KU:s beslut kommer sannolikt att ytterligare förstärka denna tendens. Enskilda riksdagsledamöter som vill skynda på utvecklingen kommer att bli allt färre, och partistrategernas makt allt starkare. Detta år då vi firar ”100 år av demokrati” blir ett år då demokratin tar ännu ett steg bakåt, och klimatkatastrofen samtidigt än mer allvarlig.
