Under helgen samlades ombuden från kristdemokraternas partidistrikt till riksting, där de huvudsakligen skulle gå igenom sin nya vård- och omsorgspolitik. Men rikstinget kom att handla om så mycket annat.

För ett parti som sällan eller näst intill aldrig längre ligger över fyraprocentsspärren är så klart riksting inte bara viktigt för interndemokratin utan också för att få lite extra medialt utrymme, och om all publicitet är bra publicitet lyckades KD ändå rätt bra med att nå ut i helgen.

Vi förleddes att tro att det vankades en stor strid om migrationen – äntligen hade den humanistiska falangen, som ju någonstans måste finnas kvar, vaknat och krävde återgång till den tidigare asyllagstiftningen. En motbild till KDU som år efter år firat triumfer med sin antimuslimska och xenofobiska agenda. Nu var inte KDU stilla, de heller. De drev på för att slopa asylsystemet helt och hållet för att istället övergå till ett kvotsystem.

Av den striden blev det aldrig så mycket. Den humanistiska falangen var för liten, och KDs inslagna väg var för utstakad. Och förslagen från båda sidor föll.

KDU fick som tur var inte heller gehör för ett förbud mot heltäckande slöja och burka, men fortsätter ändå med högerpopulistiska förslag, och att arbetsgivare ska kunna tvinga sina anställda att visa ansiktet blev också kristdemokratisk politik.

När Erik Slottner (gruppledare för Stockholm stad) till SVT sa ”i Sverige så möts vi ansikte mot ansikte” var det viktiga inte eventuella säkerhetsrisker eller problem att utföra arbetsuppgifterna, utan bara att uppfostra de kvinnor som av en eller annan anledning faktiskt inte vill visa sitt ansikte.

Att arbetsgivare redan i dag sannolikt kan kräva det utan att det räknas som diskriminering blir då heller inte relevant för rikstinget.

Vi har stora hinder att hantera i migrationspolitiken i dag, med hög segregation i bostadsområden, skolor och på arbetsmarknaden. Då är det läskigt att fokus istället hamnar på huruvida några få individer skulle ha rätt att dölja ansiktet på arbetet eller ej. För helt ärligt, kvinnors klädsel är inte en del av samhällsproblemen i dag.

Det är däremot den här typen av förslag. Dels för att de riktar in sig på att korrigera beteendet hos en specifik minoritet av befolkningen och dels för att de slår fast att ”svenskarna” inte kan anpassa sig, de tänker inte låta sig integreras, istället ska de andra assimileras.

När förslagen läggs, inte för att de korrigerar samhällsproblem, utan för att de riktar in sig mot några få individer som man inte tycker beter sig på ett ”svenskt” vis. Då är det ren och skär högerpopulism.

Det är en utveckling som är sorglig att se från ett parti som en gång ställde sig bakom påskuppropet, hjälpte tusentals flyktingar att få en rättssäkrare prövning och genom idogt opinionsarbete lade grunden för en allt mer migrationsvänlig opinion som höll i sig ända tills regeringen omintetgjorde den hösten 2015.

Det finns något sunt med ett demokratiskt system där nya partier kommer och gamla försvinner i takt med att tidsandan förändras, och vi är i en föränderlig tid. Så när vi ser ett litet parti som KD, som det senaste decenniet har omprövat stora delar av sin politik – lagt om migrationspolitiken, välfärdspolitiken, tvingats ändra sig i hbtq-frågor och skaffa någon form av klimatpolitik – uppstår frågan: är det inte dags att släppa taget, att avveckla istället för att bara låta partiet rinna ut i sanden?

Då skulle kanske de inom partiet som lutar sig mot ett religiöst kärleksbudskap kunna frigöra sig, återuppstå och återigen bli en bidragande kraft i samhället.