Svenska Dagbladet upplät nyligen sin ledarplats åt Moderata ungdomsförbundets före detta förbundsordförande Benjamin Dousa. Han tackade med att attackera mammorna i nätverket Nationell kris för att de gör för lite för att motverka gängvåldet.

Nätverket Nationell kris bildades nyligen av mammor i olika förorter som drabbats av våld, mord och skjutningar. Den 30 september anordnade de en demonstration och lämnade över ett 34-punktsprogram till regeringen med förslag på åtgärder för att vända utvecklingen. Det är en diger lista på förslag de kom med, med förslag som verkligen berör dem, och borde beröra alla oss andra likadant.

Ta till exempel den 24 punkten, där man vill att skolorna, och andra verksamheter med barn ska få långsiktigt stöd av psykologer för att hjälpa barnen att bearbeta sin sorg och sina trauman. Eller deras 26 punkt, där de ber om fler studier som undersöker vad som händer i ett samhälle som drabbats av stor sorg och obearbetad sorg, från ett hälsoperspektiv. Eller förslaget om fler kuratorer i skolorna, om en jourenhet som ska hjälpa till med bearbetningen. Det är ett stort rop på hjälp från mammor som förlorat barn till våldet, eller ser sina barn växa upp med rädslor och skräck hukandes över dem.

Trots det är varje förslag på listan konstruktivt. Det är förslag som ska göra något, antingen med hälsan, som de jag nämnde ovan, eller förslag som ska ge ungdomarna bättre framtidsutsikter, som det om fler sommarjobb för att ungdomarna ska få en fot in på arbetsmarknaden istället för in i gängkriminaliteten, ungdomsråd med beslutanderätt för att involvera ungdomarna i samhällsprocessen, eller att utveckla en krisbudget som de boende ska kunna utnyttja (och själva förfoga över) när katastrofen inträffar och någon skjuts.

Det såg inte Benjamin Dousa. Istället skriver han så här:
“Det är bra att föräldrar engagerar sig – polisen och socialtjänsten kan inte lösa förorternas problem på egen hand. Det är ett mantra i debatten: Hela samhället måste engagera sig för att vända utvecklingen. Just därför är det problematiskt att föräldrarna i så låg utsträckning pratar om vad de själva kan göra för att förhindra att barnen dras in i brottslighet och upprätta lokal trygghet”.

I ett 34-punktsprogram som offrens mammor lämnar till regeringen vill han alltså att fler av punkterna ska handla om att ”och så ska vi jobba hårdare för att motverka att våra barn mördar”. Newsflash, de gör det de kan. De har till och med organiserat sig för att be samhället att också göra det samhället kan.

Han går vidare med att förklara att han är emot ökat socialbidrag (det var ingen av punkterna, men i punkt 32 önskade de extra ekonomiskt stöd till de ensamstående föräldrarna som ska kombinera att behöva försörja sina barn och ha tid över för dem) eftersom ”Högre bidrag tenderar att leda till större och längre bidragsberoende.” Han fortsätter med att poängtera att forskningen är “i stort entydig” om att barn till föräldrar som är “bidragsberoende” klarar skolan sämre.

Jo fan tro’t, men de barnen presterar inte bättre av att deras föräldrar har än mindre pengar. Metoden ut från bidragsberoendet är att göra det lättare att tjäna pengar trots att man har bidrag (läs till exempel basinkomst), inte att bibehålla bidragen på en nivå som inte är hållbar.

Resten av Dousas ledare handlar om hans syn på samhället, där han vill att staten ska hålla sig till att upprätthålla lag och ordning. Utöver det appellerar han till civilsamhället att steppa in och ta över. Offentlig transport, skola och sjukvård, verkar inte ha någon plats i hans (och SvD:s?) samhälle. Då är det inte konstigt att han vill skjuta tillbaka ansvaret på de enskilda medborgarna. Men när han gör det, kan han faktiskt välja att rikta in sig på andra än mödrarna till våldets offer i förorten.