I många länder, även i Sverige, är ungdomsarbetslösheten skyhög. I mitten av 1900-talet fick varje generation det lite bättre. Så ser det inte ut längre – istället finns en utbredd risk att det inte vänder, utan att vi istället får leva med en långvarig stagnation där trenden blir att unga aldrig kommer ut på arbetsmarknaden. Den globala uppvärmningen är en tung börda att bära för efterkommande generation och det finns för närvarande inga tydliga förhoppningar om att världen får mindre av krig och konflikter. En allvarig konsekvens följer därefter – flyktingströmmar.

Mitt i detta ska unga lära sig om sina egna rättigheter. De ska lära sig att bygga demokrati eftersom de ”har makten i morgon” vilket ofta lyfts fram i politiska dokument. Unga ska öva sig i att förstå hur de ska framföra sina åsikter och samtidigt ställa krav. Det ska ske i föreningslivet, i skolan och på fritiden. Med andra ord ska barn och unga hjälpa oss vuxna att göra världen bättre för att lätta lite på vuxensamhällets dåliga samvete. Eller hur ska vi annars förstå varför så många institutioner och myndigheter har unga som främsta målgrupp för att nå ut med sitt budskap. Varför inte oss vuxna?

På Forum för levande historias webbplats står det att myndigheten har särskilt till uppgift att informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten och att stärka människors vilja att arbeta för alla människors lika värde. Myndighetens främsta målgrupp är lärare och elever. I regleringsbrevet till Statens museer för världskultur står att museerna ska redovisa den verksamhet som svarar mot den unga publikens behov samt insatser för att öka den unga publiken.

Det är inget fel i sig att vända sig till barn och unga för att utbilda i mänskliga rättigheter. Men hur länge ska vuxna skända naturen och kränka varandra och sedan kräva att barn och unga ska städa upp? Det statsbidrag som fördelas i dag från olika myndigheter ska gå till verksamhet för unga och barn och de föreningar som söker medel från kommuner och staten har nästan alltid unga och barn som främsta målgrupp.

När en ung person är rädd för att bli bortgift och ber om hjälp hos skolkuratorn, men ändå inte blir tagen på allvar utan hänvisas till att bli sams med sina föräldrar, är det vi vuxna som sviker. Det är föräldrarna som står för förtrycket och det är inte den unges roll att ta det ansvaret. Om en ung person utsätts för rasism och sedan berättar att hen sökt över 50 jobb men aldrig ens kommit på intervju är det ett samhälleligt problem. Att då få höra från arbetsförmedlingen att det ”bara är att kavla upp ärmarna” är ett tecken på nonchalans. Det finns strukturell rasism och det bör arbetsförmedlaren känna till.

Att som vuxen inte vara tydlig med att det finns strukturer i samhället som kan diskriminera är att göra de unga en björntjänst, eftersom livet som vuxen består i att klara av hinder. Då är det hindren unga ska lära sig något om. Unga får inte bara rättigheter tilldelade sig. Utan ungas rättigheter kränks. Av oss vuxna.