I veckan som gick publicerades en vetenskaplig studie som visar att tre fjärdedelar av alla flygande insekter i olika naturreservat i Tyskland har försvunnit under de senaste 27 åren. Forskarna varnar för ett ”ekologiskt Armageddon”, att en sådan här dramatisk förlust av insekter riskerar att påverka allt liv på jorden.

Hur kan något så litet och till synes oviktigt vara livsavgörande? Jo, tre fjärdedelar av allt vi odlar här på jorden är beroende av insekter som förflyttar pollen mellan blommor. Utan pollenbärande insekter skulle vi till exempel inte ha äpplen, tomater eller hallon. Och utan insekter skulle nedbrytningen av löv och annat organiskt material till näringsrik jord inte inträffa. Och skadedjur skulle inte ätas upp av nyttoinsekter som till exempel nyckelpigor, vilket i sin tur skulle innebära angrepp på grödorna.

Kort sagt: insekterna får världen att gå runt. De må stå längst ner på naturens stege, men försvinner grunden som stegen står på, så faller stegen.

Det är en skrämmande tanke. Att antalet insekter minskat med 75 procent på nästan 30 år. Del av mig vill fly den jobbiga tanken. Vad spelar några insekter mer eller mindre för roll? Det finns säkerligen någon ny, smart teknik som kan lösa det här med pollinering. Och tomater är ju ändå inte så goda.

Om insektsdöden vore så himla farlig skulle väl till exempel politiker ha insektsfrågan högst upp på agendan? Och samhället skulle kräva ansvar och vilja veta vem eller vilka som ligger bakom detta miljöbrott? Sen undrar jag också varför ingen kallar till begravning? Vår värld håller ju på att dö! Bit för bit! Ingen tycks sörja. Vi fortsätter som vanligt. Allt annat är för jobbigt.

För första gången någonsin känner jag att jag vill gå på begravning. En begravning för alla insekter som dött under de senaste 30 åren. Jag vill få en chans att sörja. Att stanna upp ett tag för att ta in det svåra. Att skärskåda det jobbiga, men också för att samla kraft, tillsammans med andra sörjande. Och att vi alla drabbas av en kollektiv insikt att vi inte längre kan leva som om allt är som vanligt. Att vi förstår att det liv vi har måste levas så meningsfullt som möjligt, att vi måste hjälpas åt för att läka vår skadade värld.

Amen.

Kristin Karlsson är journalist och arbetar med globala utvecklingsfrågor, miljö, jämställdhet och migration.