Jobben, klimatet, skolan och kriminaliteten var ämnena för Agendas partiledardebatt i söndags. Intressant nog är jobben inte längre bland de frågor som engagerar väljarna mest, enligt Som-undersökningen. Men ämnet fick vara med ändå eftersom arbetslösheten är stor och vi är på väg ut ur en stor kris, tillade programledaren Camilla Kvartoft.

Löfven och Kristersson hade nästan darr på rösten när de enades om att det finaste ett barn kan få uppleva är att mamma och pappa går till jobbet. Sedan var skiljelinjerna de vanliga. Utbildning och arbetsmarknadsåtgärder, sa Stefan Löfven. Sänk bidragen, sa Ulf Kristersson. Folk ska inte ha något annat val än att ta ett lågavlönat jobb istället för att gå på bidrag.

Nyamko Sabuni var inne på samma sak, Ebba Busch och Jimmie Åkesson ville prata migrationspolitik och programledaren lyckades inte hålla dem på spåret. Varken Nooshi Dadgostar eller Per Bolund sa ett ifrågasättande ord om arbetslinjen. Möjligen fanns det ett korn av något sådant när Per Bolund talade om att först och främst ge jobb till alla dem som inget hellre vill.

Men så nämnde han ”de blåbruna” och då hettade det till. Jimmie Åkesson blev ursinnig. ”Kallar du mig nazist?” upprepade han med knuten näve och hatisk blick och överröstade Per Bolunds svar. Jag undrar vad som hade hänt om Bolund hade svarat ja, men det gjorde han inte. Han sa att Sverigedemokraterna var ett högerpopulistiskt parti med nazistiska rötter, och att man har sett i historien hur det kan gå när högerkonservativa partier släpper fram högerpopulister. Vilket dels är sant och dels så nära man kan komma att kalla Åkesson nazist utan att använda det ordet.

Nyamko Sabuni och Per Bolund mötte varandra i en duell om klimatet, och Sabuni frågade Bolund vad hans parti ska säga till Greta-generationen om dagens situation. Jo, han skulle tala om laddstolpar, elbilspremier och stål gjort med vätgas istället för kol, svarade han, och Sabuni attackerade med en ramsa om Miljöpartiets ideologiska dogmer. Inte för att hon är emot laddstolpar utan för att han inte nämnde kärnkraft.

Annars verkade de vara endast alltför eniga om mycket el och massor av gruvindustri. Jag hörde inte Per Bolund andas om minskad konsumtion och produktion, och när Nyamko Sabuni varnade för att industrier kunde tvingas ransonera elen sa han inte ens ”vad bra”.

Miljöpartiet ligger kusligt nära fyraprocentsspärren, Liberalerna ligger långt under och sjunker som en sten – det hade säkert funnits plats för dem om de hade varit liberala, men vem vill rädda dem nu? Det behövs inte fyra nyanser av blåbrunt.

Ett grönt parti behövs däremot mer än någonsin, och kanske är det också därför Miljöpartiet trots allt brukar klara sig på rätt sida om spärren. Det finns potential för en grönare politik, om de bara inte måste vara reservsossar  hela tiden. Om jobben inte längre engagerar människor lika mycket kan tiden vara mogen för ett arbetskritiskt parti som kopplar ihop arbetslinjen med klimatet.