En diskjockey med långa rastaflätor drar på Alton Ellis i ett tillfälligt uppsatt partytält. Han står runt ett hörn, som om han inte vill synas. I stället fylls närområdet av gungig reggae.

En strid ström av människor passerar. En del ser ut som hippies, andra som om de klivit rakt ur en modetidning. Barn som inte ens är tonåringar blandas med pensionärer som ser ut att vara födda under kriget.

Firas i fyra dagar

Fullt så här mycket folk brukar inte vara i omlopp i Christiania ens på helger, men så är det inte vilka dagar som helst.

Under fyra dagar ska ett halvsekel firas.

Femtio år av självständighet från ett samhälle styrt av regler och tvång.

Femtio år av politisk maktkamp om rätten att få stå utanför det som en del har så svårt att identifiera sig med.

I sann Christiania-anda ska firandet ske genom dans, liveuppträdanden och hygge.

I sann Christiania-anda ska folk få göra som de vill.

Man hinner knappt in på området förrän den söta doften från växten cannabis sativa möter en. Någon har sått frö längs en gångväg, plantorna som sticker upp väcker emellertid ingen uppståndelse. Det gör inte heller den lådcykel som, fullastad med hampa, står parkerad mitt i gångvägen.

Lasten formligen stinker cannabis. En ballong med texten ”Bevar Christiania”, markerar att ägaren delar samma värderingar som fristaden.

En man i trettioårsåldern med hjärtformade solglasögon och tillbakahållet leende kliver fram och gör anspråk.

– Varför tar du inte en bild på mig? frågar han.

Det visar sig vara ett skämt. Han vill varken ställa upp med namn eller bild, allra minst i ett tidningsreportage.

– Bor du här i Christiania? frågar jag.

– Jag bor överallt, svarar han undvikande.

”Fritt och uppkäftigt”

Ett ögonblick senare är han försvunnen, som uppslukad av jorden. Kanske kommer förklaringen vandrande en bit bort: Två polismän, i ljusblå skjortor och skottsäkra västar skär rakt igenom Fristaden, i riktning från Pusher street.

Obrydda passerar polismännen lådcykeln.

– Det är något mycket danskt över Christiania, säger Mathias Lykke Eriksen.

Han är dansare och slagverkare i Utamaduni dance troupe, en grupp som är på plats för att hedra femtioårsjubileet med ett uppträdande.

På repertoaren står afrikansk dans, det utlovas trumspel och rumpskakande. Alla som vill ska få se.

– Det är nåt fritt och uppkäftigt över Christiania, fortsätter Mathias Lykke Eriksen.

– Jag är från Århus och inte här så ofta, men det här området gör mig stolt. Jag tycker att det är bra att Christiania finns, det är känt ute i världen och drar hit många turister.

Hem för frihet

Metoden var inte unik, åtminstone inte för sin tid. I slutet av 1960-talet sköljde en ny politisk våg över Europa. Vänsterrörelsen höll på att kulminera och målet var att förändra samhället i grunden.

1968 genomfördes majrevolten i Frankrike med allvarliga sammanstötningar mellan studenter och polis som resultat. Anhängarna var beredda att gå långt för att få sin vilja igenom. Händelseutvecklingen i Frankrike inspirerade likasinnade i andra länder. Rörelsen spred sig till fler länder: Polen, USA, Tyskland.

I andra ringhörnan stod kapitalismen, en växande bostadsbrist och ett samhälle som gav allt mindre handlingsutrymme för individer som ville leva fritt.

Till slut kom rörelsen också till Skandinavien. I Lund ockuperades ett hus på Västra Mårtensgatan, i syfte att tvinga fram ett allaktivitetshus.

På andra sidan Öresund gjorde Köpenhamns popularitet att det blivit allt svårare att få bostad. Kanske utgjorde ett militärområde i Christianshavn en möjlighet. Kasernområdet, med flera hundra tegelbyggnader på 34 hektar mark låg centralt, det hade varit övergivet i ett par år.

En grupp fritänkare gjorde slag i saken. På kasernområdet, resonerade de, fanns en möjlighet att bygga upp något nytt. Något som stod i kontrast till allt annat och representerade det samhälle de ville leva i.

Där, tänkte de, skulle vuxna och barn kunna leva i ett tätare samspel. Där kunde individen, oavsett personlighet och tillkortakommanden, kunna hitta en egen plats.

Den övergivna kasernen skulle kunna bli en hem för frihet, kultur, fantasi och gemenskap.

Proklamerade fristaden

Den 26 september 1971 gjorde de slag i sak. De rev ett plank, proklamerade fristaden Christiania och hissade en flagga med tre gula prickar på röd bakgrund. I fristaden, förkunnades det, skulle biltrafik inte vara tillåten. Här skulle man kunna odla sin egen mat, ta del av kultur och få personlig utveckling på en helt annan nivå än i det övriga samhället.

Det dröjde inte länge innan nyheten spreds om vad som var på gång. En idé växte till en rörelse.

Två månader efter proklamationen hade gruppen formulerat vad de ville ha. Myndigheterna stod handfallna. Alla försök att driva bort inkräktarna hade misslyckats, istället anslöt nya anhängare.

Myndigheterna vände sig till juridiken, men medan de juridiska kvarnarna malde, vann fristaden nya anhängare. Artister spelade in stödskivor, danskar långt bortom Köpenhamns gränser uttryckte sitt stöd.

När myndigheterna väl vunnit var det försent. Visserligen hade de lagliga möjligheter att stänga Christiania, men motståndet mot en sådan lösning var för stort. Politikerna tvingades tänka om. Fristaden fick bli ett socialt experiment i stället.

Fotoförbud på ”gaden”

– Säg till innan du ska ta bilder, så går jag undan.

Kvinnan, med en joint i handen, har noterat att jag är svensk journalist och på plats för att skriva om jubileet. Hon säger ifrån på klockren svenska. Hon förklarar att hon inte utsätta sig för risken att bli identifierad i ett tidningsreportage. Inte i Christiania.

Vi är i en av världens mest kända fristäder, ett kollektivt område byggt på en dröm om att få vara fri. Ändå verkar de som identifierar sig med idén ytterst ovilliga att stå upp för den.

På Pusher street, eller ”gaden”, som christianiterna själva kallar den, råder fotoförbud. Att få någon att ställa upp på intervju med namn och bild ska visa sig svårare än väntat.

Inte ens Eva, en av medgrundarna till föreningen Bevar Christiania, som åtskilliga gånger varit med i tv och tidningar, vill vara med.

– Det är få som vet var jag bor och vad jag heter mer än Eva. Jag vet att jag finns på nätet, men jag vill vara privat.

Hon har underarmstatueringar och ringar i öronen, ansiktet avslöjar att hon varit med om en del.

Hon kompenserar det med ett smittande skratt.

Eva stiftade bekantskap med Christiania redan som tolvåring, berättar hon. Det är 37 år sen nu.

– När jag kom hit var jag helt väck – en riktig skitunge. För mig blev Christiania en plats där jag kunde vara mig själv. Här var det okej att gå runt och vara sur och känna sig bränd på insidan. Så länge du tar ansvar, inte förödmjukar eller förstör för någon annan får du vara. Jag var ett institutionsbarn, jag har åkt in och ut från olika hem sen jag var sju. Först när jag fyllde arton slapp de mig.

Hon visar runt i försäljningsboden som Bevar Christiania driver. På hyllor och galgar visas kollektionen upp som blivit känd långt bortom Danmark.

”Bevar Christiania”

Föreningen ”Bevar Christiania”, startades 2002, som en reaktion på att fristaden gick i fel riktning. Politikerna hade ökat trycket, påfrestningen hade skapat splittring.

– Mångfalden. Friheten att vara sig själv. Sammanhållningen bland christianiterna. Allt försvann längs vägen, det var det jag ville bevara, berättar Eva.

Tillsammans med två andra lånade hon pengar och tryckte upp sitt mantra på ett parti kläder. Försäljningen gick så bra att de kunde betala skulden direkt och köpa in ett nytt parti kläder.

Resten är, som det heter, historia. I dag syns mantrat över hela världen. På skejtare i Thailand eller Brasilien, berättar Eva. Verksamheten omsätter miljonbelopp.

– Vi har gjort nåt bra för Christiania. Hela överskottet går till en fond som man kan söka pengar från. Det söks alltid pengar till födelsedagen, så det kan hållas arrangemang. Men det jag brinner för är barnen, de är ju vår framtid.

–  Om en grupp ungdomar exempelvis ska åka på skidresa, så är det inte alltid som föräldrarna har råd att skicka sina barn. Då ställer vi upp med det som saknas, ingen ska behöva känna att de inte kan följa med.

En plats för alla

Gränslösheten, friheten och en plats för alla var tre starka drivkrafter till att starta Christiania. Men att växa upp i fristaden, med frihetssökande föräldrar, har kostat på. Det menar flera barn som upplevt det av egen erfarenhet.

De numera vuxna barnen beskriver i många fall en uppväxt under knapra förhållanden, i dåligt underhållna fastigheter, med föräldrar som fokuserade på annat än att vara föräldrar.

– Ni var så upptagna av att skapa en lekplats för vuxna, att ni missade att det inte var en bra plats för barn, säger en i Christianias børn, dokumentären där filmaren Nille Westh mött flera som växt upp i fristaden.

Vad som skildras i dokumentären är en tillvaro där verkligheten tycks ha glidit pionjärerna ur händerna. Tunga missbruk, brist på rutiner, en ovilja att inse vilka situationer de satte sina barn i, var bara några av komponenterna.

Att växa upp i ett drogliberalt område där alla var välkomna, oavsett psykisk sjukdom eller tillkortakommanden, var en ingrediens. Att Christiania samtidigt målades upp som en plats där allt var tillåtet var en annan.

En del föll offer för våld och övergrepp. Att någon vände sig till polisen, en representant för det samhälle man ville stå utanför, hände sällan.

På ”gaden” säljs det än i dag cannabis. En miljon besöker Christiania varje år, varav många för att köpa narkotika. Men det som från början var en del av kulturen och samhället tas i dag hand om kriminella organisationer. Fram till för något år sen bedrevs handeln med hasch av etablerade mc-gäng.

I dag har hårdföra kriminella gäng tagit över. Kampen om drogkunderna är sylvass och att det står mycket på spel går inte att ta miste på.

Polisen har blivit hårdför

Personer med kameror trakasseras. Motionärer som tar en löptur genom området uppmanas sakta ner eller ta en annan väg.

– För varje langare polisen tar kommer nya till. Jag har hellre mc-gängen här än gängen. Vi har haft dödspatruller här från Sverige, handeln bedrivs på ett helt annat sätt än hur det var innan, berättar en person för mig.

– Mc-gängen jobbade mer lågmält, de ville ha kvar verksamheten och lät inget gå ut över oskyldiga. Så är det inte längre och det har aldrig varit så stora problem som nu. Man märker att langarna är pressade på ett helt annat sätt.

Även polisen har blivit hårdför, berättas det.

– Jag tror de är rädda i botten. Kanske får de inte tillräckligt med psykologisk utbildning. Jag har varit med om en del med polisen, varit misstänkt flera gånger. Jag vet att jag kan vara djupt provocerande, men jag tycker inte att de beter sig.

Många barn i Christiania

Än i dag växer barn upp i Christiania. På området bor över hundra barn. Christina Belble, till vardags läkarsekreterare på ett av sjukhusen, är en som valt att flytta dit med sin familj. Jag möter henne vid ett bord på en parallellgata till Pusher street. På bordsskivan har hon dukat upp dottern Letitias uttjänta leksaker.

–  Vi har bott här i fem år nu, men jag kom själv hit första gången när jag var tolv.

Hon berättar att hon lämnade området efter att ha fött sitt första barn, men att något fick henne att komma tillbaka.

– Christiania är speciellt, man känner folk och sina grannar, det finns en bra sammanhållning.

Men att få en av de drygt 300 bostäderna på området är inte lätt. För att över huvud taget komma ifråga måste man ansöka och berätta på vilket sätt man vill bidra. Därefter är det mer eller mindre upp till grannarna vem som får flytta in.

– Jag går på jobb, hämtar barn och går hem och lagar mat som alla andra. Den stora skillnaden är att barnen kan springa runt som de vill. Hela området är inhägnat, dessutom känner alla varandra.

Hon är personligen inte så engagerad i det sociala arbetet längre, berättar hon. Men hennes man är ledare i fotbollsklubben och bidrar även på andra sätt, bland annat genom att samla in pengar för att kunna ge bort mat i samband med femtioårsjubileet.

– Hundra kilo kött ska delas ut, berättar hon stolt.

Både bra och dåligt

Det var hästarna som fick henne att upptäcka Christiania, förklarar hon. Hon började rida i området och förstod snart att fristaden var en plats där man fick vara som man ville.

– Det har betytt mycket för mig och nog gjort mig till den jag är i dag, säger hon.

– Allt man fått med sig i bagaget. Även dåliga saker faktiskt, Christiania är en miljö som gör en till en god människokännare, man blir snabb på att se vilka som är dåliga och vilka som går att lita på.

Många, som inte vet hur det är, kanske har svårt att förstå hur du vågar ha dina barn här. Vad tänker du om det?

– Jag tycker det är fint. Letitia var med i ett tv-program där hon gick runt och berättade hur det är att vara barn här. Hon tycker det är bra att hennes kompisar är här och att alla känner alla. Om något skulle hända är det alltid någon som känner föräldrarna.

Ett par kommer fram och fingrar på en ljusblå och en rosa ponnydocka.

– Hur mycket ska du ha för den här? frågar den ene Christina och lyfter upp den blå.

Strider med myndigheter

Christina Belble vänder sig om till sin dotter som leker på en studsmatta. Fem kronor, får hon till svar. Hon tittar på spekulanterna och ler.

– Fem kronor! Jag går inte en krona under …

Hittills har de sålt för 300 kronor, berättar hon, och betonar att det är skönt att göra sig av med grejerna.

– Hon vill inte leka med dem längre. Det är bara bra om nån annan skulle få glädje av dem. Vi brukar åka på loppmarknader, men det senaste året har vi inte kunnat på grund av corona. Nu när det är jubileum är det upplagt för att passa på.

Har det blivit bättre eller sämre att leva här på Christiania?

– Jag tror nog inte att det blivit bättre. Eller, jag vet inte, för tjugo år sen var det langare överallt, nu håller de sig på ett ställe. Barnen vet att de ska hålla sig därifrån, på så vis har det blivit bättre.

Hon får många reaktioner när hon berättar att hon bor på Christiania. Folk har så många föreställningar, berättar hon.

– Många tror att det är gratis att bo här. Men vi betalar både hyra per kvadratmeter och en gemensamhetsavgift till kollektivet.

Ända sedan start har Christiania varit i olika strider med myndigheter. Kampen mellan frihet och att underordna sig landet man tillhör har pågått i generationer och ser inte ut att sluta än.

Kriserna har varit otaliga. Året efter att Bevar Christiania bildades, ökade den borgerliga regeringen, med statsminister Anders Fogh Rasmussen i spetsen, pressen på Christiania.

Synpunkterna från myndigheterna var flera. Laglösheten, inte bara att det såldes hasch öppet, utan också att fastigheterna inte togs omhand i enlighet med byggnormerna. Vidare saknade flera bostäder hygienutrymmen och folk bodde utan att betala för vare sig vatten eller el.

De juridiska instanserna har konsekvent gått på myndigheternas linje. Oavsett vad fristaden påstår lyder Christiania under dansk lag.

En kompromiss blev att köpa sig fri. I början av 2010-talet erbjöd den danska staten christianiterna att köpa loss området.

Tvingades betala hyra

Fonden Fristaden Christiania bildades och tilläts köpa området till ett vrakpris – 76,2 miljoner danska kronor plus sex miljoner i årlig hyra.

I utbyte mot besittningsrätten gav överenskommelsen myndigheterna möjligheten att bedriva vissa påtryckningar.

Förutsättningarna ritades om. De som bott på området tvingades betala hyra. Det fick skapas rutiner så att ränta och avbetalningar klarades av, plötsligt var det inte så billigt att vara en del av fristaden längre.

Fristaden var räddad, basunerades det. Men många av dem som bor i Christiania höll inte med.

Mindre och mindre frihet

Livet har förändrats, berättar de, den frihet som man tidigare åtnjutit blir mindre och mindre. Parallellt blir bostadsbristen allt värre i den danska huvudstaden. Lägenhetspriserna är högre än någonsin tidigare, vilket har gjort det svårt att få ett boende även i Christiania. Inte ens de som vuxit upp där som barn kan känna sig säkra på att få en bostad.

Definitionen av vem som är christianit har ändrats. Du behöver inte längre bo på området för att vara en del av rörelsen, det viktigaste är hur du känner i hjärtat, säger flera som jag pratar med.

Innan jag går därifrån springer någon ikapp mig.

Det är Eva. I handen håller hon en klarröd overall, en skapelse med gula tryck och knappar som deklarerar kärlek till Christiania.

Hon hade egentligen tänkt vänta med att ta på den, berättar hon, men om jag lovar att ta en bild där man inte ser hennes ansikte eller tatueringar kan hon tänka sig att ställa upp.

– Jag är fortfarande knäpp, men här får jag lov att vara det. Och det fungerar. Folk ser vem du är och antingen gillar de dig eller inte, men även om alla inte är vänner med alla, så är vi fortfarande en grupp i det hela. Vi håller ihop från hot utifrån. Blir det bråk, då ställer folk upp, då märks sammanhållningen.

Hon tycker att det var ett misstag att Christiania ingick avtal med staten. Men hon har full förståelse för att det till slut blev så.

– Till slut orkade de inte kämpa längre. Många hade bott här i många år, blotta tanken om att de behövde ge sig ut och kämpa en sista gång, det kunde de bara inte.

Nu upplever hon att Christiania blivit mer individualiserat.

– Jag brukar säga att Christiania alltid varit som de olympiska ringarna, att ringarna täcker över varann, men numera håller sig alla för sig själv.

Men vad tror hon då om framtiden? Kommer föreningen Bevar Christiania att lyckas med sin strävan att försvara fristadens oberoende?

– Jag hoppas att Christiania även i framtiden får vara en smula för sig själv, och att vi kan fortsätta vara annorlunda. Vi köpte området, men samtidigt tog regeringen ett steg närmare, de tar bit för bit av vad som är speciellt här och samtidigt dör de ursprungliga christianiterna. Jag tror inte Christiania är räddat och jag tror inte det är möjligt, den nya generationen har helt enkelt inte samma bild som vi.