Jordbrukaren Laurent Hategekimana från byn Nyabihu säger att den närliggande Gishwatiskogen fram till för några år sedan var hårt drabbad av illegal skogsskövling. De flesta som fällde träd kom från närliggande samhällen, berättar han.

Laurent Hategekimana har blivit alltmer engagerad i skyddet av skogen – en fråga som det till en början var svårt att övertyga andra om. Men med tiden har tusentals nya arbetstillfällen skapats för människor i avlägsna delar i västra Rwanda, genom satsningarna för att skapa ett mer hållbart skogsbruk.

Befolkningen i regionen står inför många utmaningar. Samtidigt betonar experter vikten av att lokala befolkningar engageras i arbetet för att skydda hotade skogar – och att hänsyn tas till deras behov. Detta för att de åtgärder som sätts in också ska bli hållbara på sikt.

Oro byttes mot framtidstro

Av det skälet är de satsningar som myndigheterna genomför tillsammans med olika partners i Gishwati inriktade på samarbeten med lokalbefolkningen, som numera medverkar i arbetet för att stoppa den illegala skogsskövlingen.

Under de senaste två decennierna har stora delar av regnskogen, som ligger vid gränsen till Kongo-Kinshasa, skövlats. När insatserna för att rädda de delar av skogen som fanns kvar inleddes 2015 befarade dock många i lokalbefolkningen att de skulle bli berövade sin främsta inkomstkälla.

Med tiden har dock nationalparken Gishwati-Mukura bildats – vilket i sin tur ökat lokalbefolkningens möjligheter att försörja sig. Laurent Hategekimana berättar att en del har börjat med biodlingar, medan andra inlett satsningar på hantverksarbeten eller trädplanteringar. Bevarandearbetet är även inriktat på att stärka turismen.

Lokalbefolkningen har även bildat en egen organisation som är engagerad i skyddet av nationalparken. Med tiden har skogen långsamt börjat återhämta sig och det finns allt fler schimpanser i området.

Åtgärder måste bygga på samarbete

Professor Beth Kaplin, chef för centret för biologisk mångfald och naturskydd vd Rwandas universitet, säger att samarbetet med lokalbefolkningen har en avgörande betydelse. Hon betonar att de insatser som görs måste bygga på samarbeten.

– Det krävs att vi tar reda på vilka åtgärder som efterfrågas av lokalbefolkningen, vilka behov de har och vilka hållbara insatser de har möjlighet att förvalta, säger Beth Kaplin.
Gishwatiskogen är hem för många olika hotade djurarter, däribland guldmarkatta, blå markatta och över 130 olika fågelarter.

Enligt Rwandas miljömyndighet återstår i dag bara en bråkdel av den ursprungliga skogen.

För sju år sedan fick dock Rwanda stöd av Världsbanken för att kunna inleda en satsning på att rädda och stärka Gishwatiskogen genom en satsning där lokalbefolkningen skulle involveras.

Inom programmet arbetar lokala företrädare och organisationer tillsammans med myndigheterna för att föra ut information om vikten av att skogen skyddas.

Skogen har räddats

– Människors inställning har förändrats genom dessa insatser – vilket i sin tur har lett till att skogen har kunnat räddas, berättar Jean Bosco Hakizimana, som företräder myndigheterna i den lilla byn Arusha.

Samtidigt finns det kritiker som menar att de insatser som gjorts inte är tillräckliga – och att fördelarna för lokalbefolkningarna hittills har varit för få.

Charles Karangwa, chef för Internationella naturvårdsunionens, IUCN:s, skogsprogram i östra och södra Afrika, understryker att alla satsningar på att bevara hotade naturområden måste hitta en balans där även lokalbefolkningarnas försörjningsmöjligheter beaktas.

– Alla aktörer måste engagera utsatta lokalbefolkningar för att se till även de blir vinnare, säger Charles Karangwa till IPS.