För Sandra Eriksson började hennes aktivism när hon som tonåring gick omkring och skrapade bort rasistiska klisterlappar på lyktstolparna i Bollmora, en förort i Tyresö kommun. Hon hade sett hur de nationalistiska och rasistiska budskapen ökat på väggarna och i skolorna i Stockholmsförorten och ville göra något åt det.

– Jag var som en liten antirasistisk maskin och klottrade över eller skrapade bort vad de hade skrivit. Det var inget jag berättade för folk utan något jag bara kände att jag måste göra, säger Sandra Eriksson.

I Tyresö hade också många flyktingar och migranter från Sydamerika hamnat. Att hennes kamrater talade andra språk och åt annan mat än hon själv väckte hennes nyfikenhet. Hon fick höra hemska berättelser om förföljelser i Pinochets Chile och om hur orättvisor tvingade folk i flykt. Trots att hennes egen familj inte diskuterade samhällsfrågor eller var engagerade i någon politisk rörelse ville hon veta mer och själv göra något.

– Ny demokrati med Ian och Bert hade torgmöte i Tyresö och jag började skälla på dem. Folk buade åt mig och tyckte att jag var knäpp, men det spelade ingen roll. Deras myspysrasism gjorde mig rasande. Jag var som en Don Quijote som stred mot olika väderkvarnar, säger Sandra Eriksson.

Trakasserades sexuellt

Hon dansade hiphop, hängde på ungdomsgården och läste böcker. Ilskan över hur världen var funtad höll hon för sig själv. Skoltiden var tung och hon var utsatt för sexuella trakasserier från pojkarna.

– Det här var inget man pratade om, tvärtom fick jag kommentarer att jag skulle vara glad att jag var så populär. När jag kom för sent till klassen på grund trakasserier i korridoren fick jag bara skäll från lärarna, ingen frågade varför jag kom sent, säger Sandra Eriksson.

Efter gymnasiet bestämde hon sig för att ta ett sabbatsår och åkte till Baskien i Spanien för att studera. Det var tiden då separatistorganisationen Eta var aktiv och hade utfört flera terrordåd. Men det var också en period av hårt tryck från den spanska centralregeringen med omfattande gripanden av misstänkta kollaboratörer. Samtidigt fanns ett motstånd från aktivister mot gripandena med fångkamp för de politiska fångarnas rättigheter.

– Jag träffade och umgicks i kretsar med många starka feminister som verkade ha funderat ut och tänkt igenom hur världen var uppbyggd. Även om jag inte alltid hängde med i vad de pratade om så gjorde det stort intryck på mig. Här fanns det människor som brann för något och ville förändra världen, berättar Sandra Eriksson.

Reste till Mexiko

Under tiden i Baskien gjorde zapatisterna uppror i Mexiko för att försöka öka sin egen autonomi och kasta ut den federala närvaron i området. Deras kamp diskuterades mycket i  Baskien vid tillfället då det fanns paralleller i tankarna om självständighet. Sandra Eriksson hade också två rumskompisar som kom från Mexiko och som inspirerade henne att fara dit. 1999 kom hon till Chiapas i södra i Mexiko, där olika delar av ursprungsbefolkningen, främst maya, hade börjat organisera ett revolutionärt bondeuppror med krav på jordreformer, rätten att tala sitt eget språk och bekämpa de koloniala strukturer som fortfarande belastade de boende där.

– Första gångerna reste jag som aktivist till Chiapas men senare som på uppdrag av organisationen Kristna fredsrörelsen som fredsobservatör och internationell medföljare för att möjliggöra aktivism på plats och ge skydd.

Anarkafeminister

Det har blivit ett flertal resor till olika länder i Sydamerika för Sandra Eriksson. Några av intrycken från urfolksbefolkningens situation och kamp har kommit att inspirera henne politiskt.

– Jag blev bland annat väldigt imponerad av hur zapatisterna lyckades bygga upp sin organisation med gemensamma krafter och där det fanns en öppenhet i hur de diskuterade olika idéer om nytt samhälle. 

När hon kom tillbaka till Sverige ville hon fortsätta att lära sig mer om olika samhällsformer och fick höra om ett gäng anarkafeminister som höll till i en källarlokal på Söder och började umgås med dem, berättar Sandra Eriksson. 

– Jag kallar mig inte längre för anarkafeminist utan är mer socialist, även om jag tycker att de anarkistiska tankarna fortfarande är viktiga och har en plats i debatten. 

Efter att ha flyttat till Kärrtorp i Stockholm märkte hon återigen av att nynazisterna hade börjat öka sin framtoning och närvaro i området. Det fanns uppgifter bland de boende om att personer hade blivit misshandlade och jagade av nazister. Svastikor och annan nazistisk propaganda hade målats på flera ställen. 

– Jag var ute på promenad med familjen och såg hur Svenska motståndsrörelsen övade på  Kärrtorps idrottsplats.

Samtidigt fanns det en stor oro hos henne och många andra att de borgerliga partierna i Alliansens som styrde Sverige skulle montera ned skola, vård och omsorg och stänga fritidsgårdarna. Ett stort nätverk grundades som en motrörelse mot rasismen under namnet Linje 17, samma namn som tunnelbanelinjen som de bodde utefter. 

–  Det fanns ett jättestort engagemang. Vi byggde lokala nätverk och fick med oss PRO, Ica, idrottsklubbar, nattvandrare, teatergrupper och företag. Det var en gemensam markering att vi inte vill ha rasisterna där, säger Sandra Eriksson.

Våldsamt upplopp

Det hela kulminerade i antirastistdemonstrationen 15 december 2013 på torget i Kärrtorp. Bland de runt 700 demonstranterna fanns både äldre och barn, men bara sex poliser fanns på plats trots att det var stor risk för provokationer från SMR. När sedan en grupp på 30– 40 män från SMR attackerade demonstrationen och slängde in brinnande föremål och smällare i folkmassan, hade polisen svårt att kontrollera situationen. Personer ur Afa och RF gick till motangrepp och tillsammans med personer ur demonstrationen lyckades de mota bort SMR. Dock skadades flera personer och en motdemonstrant blev knivskuren av en antifascist, som häktades för dråpförsök.

Händelsen fick enorm uppmärksamhet i medierna och när ytterligare en demonstration hölls en vecka senare kom över 16 000 människor, vilket är gör demonstrationen till den största antirastiska protesten i Sverige. Det var uppträdanden av artister som Ken Ring, Jenny Wilson och Adam Tensta.

– Efter Kärrtorp blev jag delgiven misstanke om våldsamt upplopp. För min egen del spelade det ingen roll, jag kunde ta den smällen om det gjorde att frågan lyftes. Men det fick mig också att tänka till. Vad skulle hända med mitt barn om jag hamnade i fängelse eller skadades i en demonstration? Det har gjort att jag agerar annorlunda nu för tiden, säger Sandra Eriksson. 

Över huvud taget har hon fått anpassa sitt aktivistande med allt det som det innebär att ha barn. Hon berättar att det är händer att man inom aktivistgrupper ordnar barnpassning för ensamstående föräldrar vid aktioner eller festivaler, ibland till och med hyr in barnskötare, så att alla kan vara med. Oftast hänger barnen med när föräldrarna demonstrerar eller håller möten. 

– När jag var yngre var det ofta att de äldre aktivisterna hade barn som följde med. Ibland tänkte jag att det inte alltid var saker som kanske var lämpliga för barn som diskuterades. Samtidigt var det ju naturligt att de skulle vara där.

Svårt att få ihop tiden

Flera av hennes vänner som är ensamstående med barn har också väldigt svårt få ihop tiden att kunna lägga på aktivism och ideellt arbete. Särskilt om de saknar sociala sammanhang som familj med föräldrar som kan ta en kvälls barnpassning.

– Jag tycker att många människor i dag är fångade i ett samhällssystem där vi inte har tid till annat än att överleva. Vi måste få till grundförutsättningar för att få folk att bli aktivister. Det känns som att en oro håller på att sprida sig. Bland annat börjar bli vanligare att folk inte vågar säga ifrån på arbetsplatser i rädsla för att förlora jobbet, eller skyddsombud som helt plötsligt blir omplacerade, säger hon.

Den tuffare jargongen märker hon av i sitt arbete mot rasismen där det är lätt att bli en måltavla både för rasister och polisen.

– Det där brände jag ut mig på. Det är svårt att bli utsatt för våld. Det väcker många minnen från trakasserierna i skolan och erfarenheterna av att ha varit i en våldsam relation, säger Sandra Eriksson.

Just nu arbetar hon med Kristna fredsrörelsen där hon bland annat utbildar i ickevåldsmetoder för social förändring, konflikthantering och civilkurage, både i Sverige och Internationellt. En sak som deltagarna övar på är ickevåldslig kommunikation, något som varit som en röd tråd Sandra Erikssons aktivism.

– Det finns många fördomar kring icke-våldsaktivism, att det är naivt och passivt. För mig har det alltid varit superkraftfullt och kreativt. Även de tuffaste och argaste antirasistiska anarkafeministerna som jag har träffat har ­varit icke-våld. 

Fakta: Sandra Eriksson

Bor:  I Kärrtorp med sitt barn som bor halvtid hos sin far.

Bakgrund: Spelar flera ­olika instrument. Uppträder ibland med sin egen musik som är ”folkmusik i baktakt”. Har även sjungit i Anarkafeministkören och spelat i banden Compas och The Buskaleros.

Har utbildat sig till fritidsledare men har även studerat Latinamerikakunskap och socialantropologi.

Har varit fackligt aktiv inom Kommunal och LO.
Leder kurser i feministiskt självförsvar både i Sverige och utomlands. 

Var med och startade det lokala nätverket Linje 17 mot rasism.