Freddy satt på huk med ryggen lutad mot kylaren och höll upp sin tröja som skydd för Timebandit 2. Hon försökte manövrera den med en hand och komma fram till vilken tid de borde ställa in. Någon gång precis före jul. Den 22. Tidig eftermiddag, 13 eller 15.

– Är det då vi ska dit? När det börjar, inte när det slutar? sa Ida.

Hon borde ha det på en lapp någonstans. I några byxor i någon tid någonstans, eller kanske i packningen,

– Tja, hur länge kan de hålla på? Till 18 och så käka middag efteråt.

Järv satt kvar i framsätet och halvsov med mössan djupt nerdragen över öronen. Trött av att köra länge, kanske. Så tittade hon upp, klev ut ur bilen och ställde sig och spanade på utsikten.

– Om ni ska till framtidskonferensen ska ni se till att komma senast 12, sa Järv. Sen börjar det hända grejer. Ingen av er som har en sån där gammal briggisrock? Nä nä. Men om jag inte är helt felinformerad kommer hela infrans vingsystem att slås ut nån timma senare, innan konferensen kommer igång. Sen vet jag inte. Men håll er osynliga. Speciellt du.

Hon nickade till Freddy.

– Oj, hur vet du allt det här? sa Ida.

– Det sas i uppsamlingslägret att det hade hänt grejer, sa Järv.

Ida frågade om det var något särskilt annat de behövde veta, men Järv svarade att om de ville ha profetior fick de vända sig till hennes bror. Och om de inte dröjde mer än en halvtimme kunde hon tänka sig att vänta. Men det skulle vara gott med en kaffe först.

Det var en rimlig begäran, tyckte Ida. Hon lyfte ut packningen och grävde fram stormköket, vattenflaskan och rödspriten. Järv blinkade till när hon plockade fram burken med Himmelska fridens snabbkaffe ur ryggsäcken, den verkade inte väcka några goda minnen hos henne, Men hon protesterade inte. När Ida tog av kaffepannan och hällde upp det heta vattnet i muggarna med kaffepulver slog stora flammor upp mot himlen.

– Om ni får veta nåt om Lydia, sa hon. Då vill jag gärna veta.

Det kom en helikopter, kanske hade någon sett flammorna och trott att de hade något galet för sig. Den sänkte sig ner och cirklade över dem. Freddy duckade under ett träd, hon hade aldrig sett en helikopter förr. Ljudet var obehagligt och det var strålkastare som for omkring och tycktes söka efter dem.

– Så, sätt igång er tidsmaskin nu. Jag har mitt id i ordning, men det har inte ni.

Det stod POLICE på helikoptern med röda bokstäver på gul botten. Man hade kunnat vänta sig en geting också, och en slogan: ”Polisen – den har sting”  tänkte Ida. Hon plockade ihop stormköket och gick igenom packningen, de skulle ju tillbaka till vintern. Järv såg orolig ut.

Nu hade helikoptern landat på en bergknalle en bit bort. Fyra personer i svarta uniformer och masker kom klivande genom ljungen. Freddy kämpade med inställningarna på Timebanditen, det var något som inte stämde, sa hon. Något med dimensionerna. Hon drog igång Gymnopédien och hittade en transferkanal. Så ropade hon på Ida, som drog med sig packningen.

– Hallå där! ropade en röst genom en av maskerna.

– Hallå själv, sa Ida.

– Iväg med er nu, viskade Järv. Det är en bot. Det är ingen idé att försöka snacka med dem. Man måste ha sitt id i ordning, annars …

Den lilla konstiga melodin hördes, de fyra bottarna kom närmare och Ida och Freddy rullade ut sovsäckar och liggunderlag och kröp ner som om de var på campingsemester. När de väl försvann skulle det gå fort.

– Järv, sa Ida. Idas mobil. Ida den äldre, alltså. Här.

Men Järv hade redan startat bilen och rullade nerför backen. Darth Vader-figurerna kom så nära att de nästan hade kunnat sätta krokben för dem.

När Ida därefter uppfattade något omkring sig nästa gång var det en kall vind mot ansiktet och Nisses röst som frågade vad hon gjorde där. Sover, tänkte hon svara. Men så kom det tillbaka. Freddy och hon skulle ju hämta dem eftersom de inte hade kommit tillbaka efter framtidskonferensen. Nu var det före framtidskonferensen, och Sebastian var på rekognosceringstur.

– Vad är det som kommer att hända då? sa Nisse. Om vi inte kommer tillbaka?

Det kunde Ida inte svara på.

– Men Sebastian kanske kan, sa hon.

Sen såg hon honom komma gående i sin gråa briggisrock och skulle precis ropa hej när hon såg att det inte alls var Sebastian. Det var en briggis, och där var en till. De ville att de alla skulle följa med in i Nordan för att det ur säkerhetssynpunkt var bättre att ha dem samlade, förklarade briggisarna. De hoppades kunna genomföra konferensen trots hot från terrorister.

Det fanns en dörr i berget, som ledde till en trappa. Ungefär som vid Xpan 7, mindes Ida. Det var samma tjocka, filmjölksvita väggar av glas där inne. En trappa ledde ner till ett rum med ett långbord och ett tjugotal stolar, och runt hela rummet stod harmonibrigadister. I ena änden av bordet satt en kvinna med långt, svart hår uppsatt i knut och läste något på hologramskärmen på handleden, men den började fladdra och slocknade till slut.

– Jaha, sa kvinnan till Sebastian. Vad menar du att vi ska göra med de här?