I Reclaiming history skriver Vincent Bugliosi om den hatretorik som föregick eller uppträdde i samband med mordet på John F Kennedy. Bugliosi ville varna, främst för brutaliseringen av det civila samtalet och de konspirationsteorier som följde i dess spår, men också försöken att dölja ondskan bakom amerikanska standardbanaliteter, sirliga retoriska figurer, vackert tal om ”drömmar” och poetisk talekonst.

Tjugoåtta dagar innan mordet på JFK blev den amerikanske FN-ambassadören Adelai Stevenson handgripligen upplyst om hur föga poetisk verkligheten var. Under sina resor i Södern mötte han spott, slag och sparkar från grupper som det notoriska John Birch society eller general Edwin Walkers ”National indignation convention”. Stevenson konstaterade att det var uppenbart att demonstranterna inte ens visste vad FN var, medan ledargestalterna inte drog sig för att ordagrant upprepa Hitlers förakt för internationella lagar och överenskommelser.

Redan före mordet på JFK skrev Ralph E McGill, utgivare av Atlanta constitution, om normaliseringen av det förråade politiska språkbruk som fått fäste ute i landet.  Även om de våldsammaste uttrycken som regel kom från gräsrötterna, fanns det affärsmän – som i en tid då skatterna var låga, vinsterna på en all-time-high och den inhemska ekonomin blomstrade ändå uttalade sig hatiskt mot Kennedy och hans ekonomiska politik. På cocktailpartyn, luncher och middagar blev vulgära skämt eller ”sanningar” om presidenten och hans familj ett slags förvriden sällskapslek.

Det här debattklimatet var inget nytt, menade Bugliosi. Många av dessa myter var i det närmaste identiska med de lögner som spreds under Franklin D och Eleanor Roosevelts tid i Vita huset – myter som för övrigt delar många element med det svenska Palmehatet.

Omedelbart efter mordet, och medan världen sörjde, drabbades nazister i Wisconsin av glädjeyra, gick omkring på gatorna i nazistuniformer och förklarade att Kennedys död var ”ett mirakel för den vita rasen”. Amerikanska journalister får tillräckligt många anonyma brev och telefonsamtal för att inse hur djupt inbäddat och hur irrationellt hatet hade blivit.

Vad som i synnerhet oroade Bugliosi och många med honom, var med vilken enkelhet Kennedyhatet bland de vuxna spred sig bland barn och skolungdomar – och hur få vuxna som gjorde ansatser att hejda det. En kvinna som åt lunch på sitt motell i Amarillo berättar om hur gymnasieelever störtade in och jublade över JFK:s död. En lärare i en välmående förort till Dallas, berättar med fasa om hur elever i fjärde klass brast ut i spontana applåder.

Den svenska hatretoriken förekommer numer öppet på sociala medier, men hur avskyvärd man än finner den har vi en lång väg att gå innan vi hamnar i en amerikansk situation. Men vad vi har gemensamt med USA är vår exceptionalism, och den är oroväckande. Om man har inbillat ett folk att de är immuna mot ondska, kommer de förr eller senare acceptera vilka grymheter som helst.