”Idag tänkte jag för första gången att det är lönlöst kämpa som konstnär. Bli aktivist, rädda jorden, vi har 6 år på oss. Fyll gatorna!”

Tweeten kommer från Suzanne Osten, dramatiker, regissör och författare med hjärtat i den fria teatern, framför allt den som riktar sig till barn och unga. Fler än en följare frågade sig nog om Suzanne Osten hade för avsikt att lägga konstnärskapet på hyllan och kanske engagera sig i Extinction Rebellion, som i ett svar skrev att hon var välkommen dit. Nej, det är inte aktuellt för Suzanne Osten att byta bana, men det var en påtaglig modfälldhet som hade infunnit sig i spåren av de larmrapporter som duggar allt tätare.

– Det var en plötslig känsla av uppgivenhet. Sedan såg jag en dokumentär av Spike Lee (NYC Epicenters, red. anm.) och det var så många av de medborgare i New York som förekom där som presenterade sig som aktivister, full time activists. Och jag tänkte att det är ett sätt att förvandla sin uppgivenhet, att använda sin vuxna medvetna kraft till att demonstrera, informera, bilda, göra någonting. Förvandla uppgivenheten till aktion. Jag är 77 år och jobbar för fullt med pjäser och jag ska till bokmässan, och så får man den där känslan att allt det här är kanske värdelöst. Då kan man bli full time acitivist.

Det vore inte så främmande, Suzanne Osten har ett aktivistiskt förflutet och hon har gått i Fridays for future, hållit tal vid klimatmanifestationer, stöttat och skrivit på listor.

– Jag tycker inte man kan särskilja det ur medborgarskapet, säger hon.

Konst, klimataktivism och grönsaksbuljong

Konstnärsyrket är dessutom en kamp i sig, som kräver motivation.

– Det finns en gräns när man är konstnär, det är alltid en kamp om medel, särskilt för konstnärer med en annan agenda än att underhålla. Jag jobbar ju i en smal zon där jag arbetar med att barn mycket tidigt ska komma i kontakt med komplex och intressant scenkonst, men om dessa barn inte har en framtid spelar det ingen roll. Jag tänker på det här hela tiden, unga människor som tar livet av sig, det oroar mig. Min teater ska fungera som förstärkning av livskänslan, men man ställer sig frågan vad som är viktigast. Jag tror inte konsten är bra på att säga vad vi ska göra, säga eller tänka, den är komplex, det gäller även den agitatoriska konsten. Hur ska den konsten se ut, som säger allt det där som vi vet eller varnar för det?

Suzanne Osten lyfter fram operasångaren Samuel Jarrick som en person som både problematiserar konstens roll och själv är aktivist. Och konstaterar att det som så ofta sällan är antingen eller.

– Jag hörde ett radioprogram där de pratade om grönsaksbuljong och jag tänkte, varför gör de det? Men så kan man inte tänka, vi ska överleva och göra grönsakssoppa. En terapeut sa till mig en gång att det finns ett mellanting mellan Imelda Marcos 3000 par skor och att vara nunna. Och i det resonemanget kan konsten absolut ha en roll. Och konst är ju det jag kan.