Det blev ett klimatval. IPCC:s rapport, en ”kod röd för mänskligheten”, tvingade alla partier att bekänna färg.

Det var i en oljenation. Frågan kunde äntligen ställas: ska vi fortsätta pumpa upp det svarta ur bottenhavet? Ska vi finna nya fält? Bränna ännu mer? Kan man bli rik på sin egen undergång?

De flesta svävade på svaret, men Miljøpartiet de grønne var solklara: det finns ett bättre Norge bortom oljeberoendet.

De var det fräscha uppstickarpartiet, kunde inte lastas för vad tidigare regeringar gjort, hade aldrig ens varit nära taburetterna. Samtidigt var de etablerade, de styr i Oslo och hade visat att de kan göra skillnad i verkligheten. Och så hade de siffrorna på sin sida, utsläppen hade minskat mindre i Norge än i grannländerna.

Det skulle gå vägen. Det skulle bli det gröna genombrottet.

Mätningarna sa det. Analytikerna sa det. De själva sa det.

Men valresultatet sa det inte.

De norska gröna sprängde inte spärren den här gången heller. Med ett par tusen rösters marginal föll de under fyra procent och möjligheten att få en rejäl grupp i stortinget. Tre ynka direktmandat från huvudstaden blir hela den gröna representationen.

Miljöröstarna gick istället vänsterut. De gick till Rødt, trots att de ställde ultimatum om nästan allt utom miljöpolitiken. Och de gick till Sosialistisk Venstre, trots att till och med den gamla miljöministern därifrån uppmanat väljare att rösta på MDG istället.

Det finns en lärdom här. Ett grönt parti får inte reduceras till att i det allmännas ögon bry sig bara om det som är grönt på kartan eller lyser varningsrött i forskarrapporterna.

Känner man alltför stor osäkerhet runt vad partiet tycker om allt det andra som är viktigt, om vården och skolan, pensionerna och jämlikheten, så röstar man hellre på ett annat parti som känns good enough i miljöpolitiken.

Det norska valet var déjà vu till Sverige 2018. Redan på våren växte klimatfrågan i betydelse inför valet då. Och vi miljöpartister var konsekventa. Våra valaffischer handlade om klimatet. Vi pressade de andra partierna på svar om klimatet. Med världshistoriens kortaste valslogan ville vi få alla att fatta att nu gäller det. Vi ropade: Nu!

Sedan kom sommaren. Hettan. Gulnande gräsmattor. Bränder. En fruktansvärd föraning om världen som den kommer se ut när inget längre är som det varit.

Klimatfrågan tog plats i debatten. MP steg i mätningarna.

Men på valvakan fick jag ändå stå där med två tal förberedda. Ett som tackade för slitet som höll oss kvar i riksdagen. Och så ett annat, om vi åkte ut.

Jag kunde slänga det andra, men det var på håret.

Miljöfrågan var en av väljarnas viktigaste frågor dagen före valet. Och dagen efter.

Men på valdagen har man bara en röst. Och då skulle den konkurrera med allt annat som oroar. Och många valde bort att miljörösta.

Den som bryr sig om miljön bryr sig också om människorna i den. Ska människor våga välja en grön valsedel, måste man också veta vad den betyder för mamma på äldreboendet, för dottern i förskolan, för segregationen här i stan, för mig.

Ett miljöparti måste alltid också vara ett rättviseparti.