Azam överlevde Irans tortyrfängelser: ”En fantastisk känsla att de nu står till svars”

Under 1980-talet var det iranska samhället ”ett sjukt polisiärt kontrollsamhälle”, menar den politiska aktivisten Azam. Hon var 19 år när hon fängslades vid en busshållplats i Irans huvudstad Teheran. I bilen, en Mercedes, satt en annan ung kvinna med ögonbindel på sig.

– Jag tittade ut genom fönstret och tänkte ”det är slut med mig”. Jag visste att de avrättade folk varje dag. Barn, studenter och vem som helst. Man visste vid den här tiden att om någon arresterades så avrättades de. Så det jag såg – det var det sista jag skulle se, säger Azam till Syre.

Att hon fängslades på busshållplatsen var egentligen en olycklig slump, trots att hon vid den tiden var eftersökt och inte kunde ha en fast adress. Varje natt när Azam somnade hos någon som var modig nog att erbjuda henne sovplats, visste hon inte var hon skulle sova följande kväll. Men det männen i Mercedesen hade reagerat på var att hon hade på sig en kjol, för kort för vad som var godkänt av det religiösa styret, och att hennes huvudsjal inte satt på plats som den borde. Då som nu var Azam vänstersympatisör och hennes klädstil avslöjade henne. I väskan hon bar när hon greps och visiterades hade hon också en affisch till stöd för vänsterrörelsen.

Men det var ändå tur i oturen att hon greps på grund av sina kläder och inte på grund av den politiska aktivism som gjort henne eftersökt, menar Azam. Genom att inte uppge hela sitt efternamn lyckades hon dölja sin verkliga identitet under de sju följande åren då hon hölls fången i tre olika tortyrfängelser: fem år i Evin, tre år i Ghezelhesar och en kort tid i Gohardasht.

Engagerad i revolutionen

Som ung student hade Azam i slutet på 70-talet varit engagerad i revolutionen mot shahen. Hon kämpade tillsammans med likasinnade för demokrati och yttrandefrihet. Men istället för att det blev ett demokratiskt styre när shahen störtades 1979 tog Ayatollah Khomeini över som landets högsta ledare. Iran fortsatte vara en religiös och auktoritär stat.

– Det var inte det vi kämpade för – vi ville ha ett fritt land med yttrandefrihet och demokrati. Då var det som att kampen fortsatte. Exakt på samma sätt, man blev arresterad och hotad och fick därefter hålla sig gömd, säger Azam.

För att kunna hantera livet efter de sju åren i iranska tortyrfängelser har Azam försökt glömma. Att återuppleva minnen och trauman från den här tiden är smärtsamt. Behovet av upprättelse är stort – även om det aldrig kan radera tunga minnen. Därför är den historiska rättegång som påbörjades i Sverige den 10 augusti i år så viktig. För första gången någonsin i världen står en representant för den iranska regimen till svars för de brott som begicks på 1980-talet. Åtalspunkterna mot den idag 60-åriga mannen som greps i Sverige år 2019 är folkrättsbrott och mord.

– Att en av de skyldiga sitter i de anklagades stol är en fantastisk känsla. Inte bara för oss fångar, utan för våra föräldrar och närstående. Det har en stor betydelse för hela mänskligheten att de här mördarna inte går fria. Hittills har de kunnat röra sig fritt och haft regeringar på sin sida. Första dagen när rättegången startade stod jag utanför domstolen och grät av känslan att det här är verkligt och att en av de skyldiga står till svars. Sorgen över alla som avrättades och smärtan som regimen orsakat är enorm. Glädjen och hoppet om att det här ska vara början på fler rättegångar mot de ansvariga är obeskrivlig, säger Azam, och tillägger:

– Generationen före mig, min egen generation och den efter är djupt traumatiserade av våldet de utsatt oss för. Detta är den minsta upprättelsen man kan få – att se dem stå till svars.

Olika sorters tortyr

Under sina sju år i fångenskap fick Azam aldrig veta vad hon stod anklagad för. Det enda hon gjort var att bära fel kläder och en vänsterpolitisk affisch.  Bland fångarna, som i alla de tre fängelser hon var i hölls i extremt trånga celler, fanns både vänstersympatisörer så som hon själv och personer från den väpnade politiska organisationen och partiet Iranska Folkets Mujahedin.  Både den politiska vänstern och Mujahedin, som vill se ett demokratiskt Iran, hade som mål att störta den sittande regeringen. 

Azam och hennes medfångar utsattes under tiden i fängelset för olika slags tortyr. Avrättningarna i Evin, fängelset hon först satt i, pågick varje onsdag. Alla visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Skotten ekade i cellen där Azam satt.

Tortyr med elkablar under fotsulorna var vanlig. Liksom olika sorters fysisk bestraffning med piskor och slag. Hot om att alla oskulder ska våldtas för att de inte ska hamna i himlen förekom också. Azam minns hur de i Ghezelhesar placerades i ett rum med plankor mellan sig, avsedda att skärma av fångarna för varandra. Där lämnades de i timmar med förbundna ögon, dag efter dag. En del blev tokiga av att inte kunna se och inte kunna röra på sig, berättar Azam. De vänsterpolitiska fångarna som vägrade be fem gånger om dagen kallades för otrogna, kufar, och piskades istället fem gånger om dagen. Men oavsett vad Azam fick utstå lyckades de inte kuva henne politiskt, inte ens när det genererade mer tortyr och våld.

– Hur kan man ge vika när man ser den här grymma sidan? Jag kunde inte någonsin en sekund tänka att det här är rätt regim. Men rädslan är mänsklig också. Jag har varit rädd men inte på det sättet att jag skulle kunna erkänna en sjuk regim. Det är jag inte ensam om.

Ville "bryta ner"

Enligt Åklagarmyndigheten var mannen som nu står inför rätta i Sverige assistent till den biträdande åklagaren i fängelset i Gohardasht och ska ha deltagit i massavrättningar. Att Sverige kan pröva brotten beror på att vi tillämpar principen om universell jurisdiktion som gäller för grova internationella brott. Dessa folkrättsbrott har heller ingen preskriptionstid.

I Iran kommer de inte att prövas. Irans nyvalde president Ebrahim Raisi var själv högt uppsatt inom regimen på 1980-talet och har varit involverad i avrättningar och tortyr i både Gohardasht och Evin. Amnesty International har vid ett flertal tillfällen tryckt på för att han ska ställas till svars. Om och hur det kommer ske är ännu långt ifrån säkert. Samtidigt pågår också en konferens med vittnesmål från de som hållits fängslade av den iranska regimen i Stockholm.

Azam kom till Sverige 1992. Hon lämnade landet genom att använda falsk identitet. När hon släpptes ur fängelset mådde hon mycket dåligt och kunde varken sova eller äta. Varje natt vaknade hon av mardrömmar. När hon talar om sin tid i fängelse märker hon hur hon försöker skjuta det ifrån sig själv. Det är därför svårt att minnas dofter, färger och detaljer.

– Jag kommer ihåg när jag kom första gången till allmän avdelning och träffade några jag kände. Jag kommer ihåg att jag frågade en hur länge de suttit där och fick svaret två månader. Då tänkte jag att hur kan man klara två månader här? Sen var jag fängslad i sju år. I de här begränsade utrymmena. Ständigt under fysisk och psykisk tortyr. Vi försökte hela tiden hitta strategier för att överleva.

– Om man tittar tillbaka på det nu – hur tillbringade vi dagarna? I cellen fick vi inte ha papper, penna eller läsa. När vi var på allmän avdelning brukade vi smuggla in stift från blyertspennor eller en nål. Deras politik handlade om att bryta ner oss.

Läs mer:

Svensk mordrättegång kastar långa skuggor över Irans nye president