Under det senaste året har jag arbetat heltid på Svenska kyrkans valkansli och den 19 september stängde vallokalerna. Som tjänsteman är det inte min sak att ha åsikter om vad nomineringsgrupperna, motsvarigheten till politiska partier inom kyrkan, driver, och uttala mig om vad jag tycker om valresultatet. Däremot har jag och mina kollegor flera gånger fått frågor om kostnaderna för att arrangera valet, och om det är någon idé att ha val när det är så få som röstar.

Jag blir lite sorgsen över hur lättvindigt vi hanterar frågan om demokratiskt inflytande. Demokrati är ingen egenskap man föds med, det är något man måste lära sig och delta i för att upprätthålla. I år fyller demokratin 100 år i Sverige, räknat från det år kvinnor fick rösträtt till riksdagsvalet, och vi tar så mycket för givet.

När kyrkan och staten skildes åt instiftades lagen om Svenska kyrkan. Då hade man redan i några år inte automatiskt blivit medlem i Svenska kyrkan när man föddes om någon av ens föräldrar redan var medlem. I lagen slås fast att Svenska kyrkan ska förbli en folkkyrka och ha en demokratisk organisation vid sidan av de kyrkliga ämbetena.

Svenska kyrkan är så mycket mer än bara ett religiöst samfund. Där finns många av Sveriges äldsta och mest välbevarade kulturskatter men också samtida kultur tillgänglig för alla, oavsett tro eller ekonomiska resurser. Man bedriver ett omfattande socialt arbete genom besök hos ensamma, sjuka och fängslade. Över hela landet, i glesbygd såväl i storstäder, finns verksamhet för daglediga som småbarnsföräldrar, pensionärer, utförsäkrade och flyktingar som inte får arbeta.

Hur många som röstade i årets kyrkoval vet vi ännu inte men det ser ut att bli nästan lika högt valdeltagande som rekordvalet 2017, då över 19 procent av Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar röstade. Jämfört med de allmänna valen är det förstås lågt men jämfört med andra medlemsorganisationer är det väldigt högt. 

Är det lönt att låta alla nästan fem miljoner röstberättigade få välja in sina ledamöter till församlingen, stiftet och kyrkomötet när det kostar 36 kronor per röstberättigad medlem att arrangera kyrkovalet? Kanske borde frågan istället vara vad vi anser att demokratin får kosta. Förstår vi vad den är värd, eller måste den först tas ifrån oss för att vi ska uppskatta och skydda den?

Ibland kan jag inte heller låta bli att tänka på berättelsen om Jesus och Maria från Betania. När Maria använder en dyrbar olja för att smörja Jesus fötter muttrar folk surt att de där pengarna hade man kunnat använda till bättre saker, som att ge dem till de fattiga.

Skulle middagsgästerna runt Jesus verkligen ha skänkt motsvarande pengar till behövande? Bryr sig folk som klagar på att kyrkovalet är dyrt verkligen om de som de säger borde ha fått pengarna istället? Varför ger de i så fall inte själva dessa människor pengar? Hur var det nu han sade, Jesus? Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? (Matt 7:3).