Tvåhundra miljoner människor kommer att tvingas från sina hem på grund av klimatförändringar och naturkatastrofer fram till 2050. Redan nu beräknar UNHCR att 20 miljoner per år flyr klimatförändringar, vilket är betydligt fler än de som flyr krig och konflikt. Trots detta finns ingen internationell strategi för att möta utmaningarna och inget lagrum för dem som flyr.

Flera stora flyktingkriser som världen i dag står inför är sprungna ur klimatförändringar och miljöförstöring. Enligt FNs flyktingorgan UNHCR är klimatförändring i dag orsak till storskalig migration: ”Varje år tvingas i genomsnitt 21,5 miljoner människor flytta på grund av väderrelaterade hot”.

I dagsläget saknar dessa människor flyktingstatus enligt internationell rätt, till skillnad från människor som flyr på grund av krig och konflikt. När dessutom två områden (minst) berörs, klimat och migration, har det visat sig vara en svår nöt för internationella samfundet att knäcka. Allas ansvar blir ingens ansvar?

Frågor som oroar

Ändå är samhällsfrågor som rör klimatförändring och miljöförstöring eller är kopplade till flyktingströmmar några av de sakområden som vi svenskar oroar oss för mest.

I den senaste nationella SOM-undersökningen (2016) listar SOM-institutet vid Göteborgs universitet ”förändringar i jordens klimat” som den fråga som oroar svenskar mest. Andelen svenskar som upplever läget i dag som ”mycket oroande” inför framtiden uppgår till 49 procent. På plats fyra (47 procent) återfinns ”miljöförstöring” och på plats sex ”ökat antal flyktingar” (37 procent). Däremellan placerar sig den närliggande frågan ”ökad främlingsfientlighet” (45 procent).
Den här bilden återspeglar sig även internationellt. I sin årsbok Global risks report 2017 listar World economic forum (WEF) de största hoten som världen står inför. Samtliga fem av de listade risker som har ”störst potentiell påverkan” har direkt bäring på klimat- och miljöfrågor: extrema väderhändelser, naturkatastrofer, misslyckanden med att hantera klimatförändringar, vattenkriser och storskalig, ofrivillig migration.

”Ofrivillig migration” rubricerar WEF visserligen som en samhällsrelaterad risk, men migrationsströmmar är i allra högsta grad klimat- och miljörelaterade.

Livsmedelssäkerhet

”En hungrig värld är en farlig värld […] Utan mat har människor bara tre alternativ: att ställa till upplopp, emigrera eller dö.”

Citatet är från Josette Sheeran, tidigare chef över World food program och är talande för den situation en hungrande människa ställs inför. Enligt organisationen går var åttonde människa till sängs hungrig.

Med en beräknad befolkningsmängd på 9,7 miljarder år 2050, jämfört med dagens 7,4 miljarder, kommer det att innebära en stor prövning för jordbruket att hålla jämna steg. Produktionen ska öka samtidigt som klimatförändringar och en ökad frekvens av extrema väderhändelser gör uppgiften väldigt svår.

Bristande livsmedelssäkerhet kan mycket väl utgöra ett globalt hot om klimatförändringar resulterar i missväxt i viktiga exportländer. Och hotet är minst sagt reellt. Parisavtalet från år 2015 har som övergripande mål att hålla den globala temperaturökningen under 2°C, med sikte på 1,5°C. Enligt WEF riskerar särskilt utsatta regioner, som Afrika söder om Sahara, att drabbas av 40 procents bortfall av majsskörden redan vid temperaturökningar på 1,5°C.

Vattenbrist och översvämning

Enligt Världsbanken är tillgång till vatten avgörande för att nå FNs mål om hållbar utveckling, de så kallade 2030-målen. Brist på vatten riskerar leda till lägre ekonomisk tillväxt. Enligt World economic forum är det sannolikt att 25 procent av världens befolkning kommer leva i länder som lider av vattenbrist år 2050. Klimatförändringar kommer att minska vattentillgången samtidigt som efterfrågan kommer öka i många regioner.

Den kanske mest uppenbara effekten av stigande global temperatur är annars stigande havsnivåer. Enligt FNs klimatpanel IPCC kan havsnivåerna stiga med upp till en meter det kommande århundradet.

”Som en försiktighetsåtgärd ser lågt liggande önationer i Stilla havet och Indiska oceanen över möjligheten att förflytta sina befolkningar.”

Lågt liggande önationer drabbas redan i dag av höjda havsnivåer och flera önationer kan på sikt hamna under vatten. En representant från Papau Nya Guinea uttryckte det så här: ”Våra kuststräckor blir bara mindre och mindre. Vi har förlorat mycket land – det har spolats bort. Saltvatten fortsätter att förstöra våra skördar och skyddsvallarna vi har byggt sköljs bort”.

På längre sikt och utan krafttag mot klimatförändringar kan havsnivåhöjningen vara betydligt högre än en meter. Med 600 miljoner människor som bor i lågt liggande kustområden utgör en stigande havsnivå en potentiell humanitär katastrof.

Som en försiktighetsåtgärd ser lågt liggande önationer i Stilla havet och Indiska oceanen över möjligheten att förflytta sina befolkningar. Ett exempel är Kiribati som har köpt land av Fiji, 200 mil bort, för att säkerställa att dess 102 000 invånare i framtiden har någonstans att bo.

Klimatförändringar och migration, frivillig eller som ofrivilliga flyktingströmmar, är nära förbundna. Lite slarvigt talas det om ”klimatflyktingar”. Även vi på Fores har valt att kalla vår senaste publikation för just det (Climate refugees – The science, the people, the jurisdiction and the future). I själva verket är det långt ifrån säkert att det stora antal människor som i dag och i framtiden kommer flytta på grund av klimatförändring eller miljöförstöring kommer att klassificeras som flyktingar. Det råder i dag alltså oenighet kring vad vi ska kalla dem och vilken juridisk status de ska ges.

Ingen juridisk hemvist

”Klimatflyktingar” har ingen juridisk hemvist i internationell rätt och därför är det även viktigt att skilja mellan de ”klimatflyktingar” som kommer vara internflyktingar och de som kommer korsa internationella gränser. I internationell rätt finns det två konventioner som behandlar den som korsar en internationell gräns, nämligen konvention om migrantarbetares rättigheter och Flyktingkonventionen.

Skillnaden mellan de två konventionerna kan förenklat sammanfattas som skillnaden mellan val och tvång. En migrant lämnar självmant sitt land och beslutet att migrera är fritt från extern press, medan en flykting är tvingad att lämna sitt land på grund av fruktan för förföljelse. Ingen av dessa omfattar dock migranter som migrerar eller flyr av klimatrelaterade skäl. Internationell rätt saknar alltså i dag reglering för denna grupp.

Oenighet om problemets omfattning och avsaknaden av den politiska viljan har alltför länge förhindrat en konstruktiv hantering av de kommande utmaningarna. För att citera en rapport från International organization for migration: ”Det har varit ett kollektivt och ganska framgångsrikt försök att ignorera problemets omfattning […] fram tills nu saknas det ett ’hem’ åt ofrivilliga klimatmigranter i det internationella samfundet, såväl bokstavligt som bildligt”.

Dags att hitta viljan

Insatser för att minska klimatförändringarna behövs, både för att begränsa effekterna av dem och för att hjälpa människor i de värst drabbade områdena. Om inget görs för att förebygga klimatdriven migration i dag kommer vi i framtiden att möta betydligt större flyktingkriser än vi har i dag.

I verkligheten kommer vi att få leva med konsekvenserna av klimatpåverkan, inklusive storskalig, ofrivillig migration. Vi har allt att vinna på att se detta med öppna ögon och planera för en klok hantering. I bästa fall bidrar förebyggande åtgärder till att färre människor kommer att migrera av klimatrelaterade skäl. I sämsta fall är vi väl rustade för att hantera en kommande svår situation. Det är därför dags för politiken att hitta viljan till handling.

Minna Ljunggren är chef för Fores migrations- och integrationsprogram. Markus Larsson är chef för Fores klimat- och miljöprogram.