I går, torsdag, rapporterade DN om en liten pojke som väntar på utvisning. Barnet, som de kallar Tim, har bott i Sverige hela sitt treåriga liv, första 11 dagarna med sin nigerianska mamma och efter det i ett familjehem som vill ha honom kvar. Nu ska han utvisas. Mamman, som belagts med besöksförbud, utvisades förra året och nu är det Tims tur. Han ska utvisas till en mor som enligt socialtjänsten inte ens bör träffa sin son och till en släkt som på den nigerianska sidan inte visat några tecken på att vilja ha kontakt med honom.

Enligt migrationsdomstolen är det här inte ens särskilt ömmande omständigheter. Då spelar att han har sin morbror och sina kusiner här, eller att han bor i en familj med föräldrar och syskon som älskar honom och vill ha honom kvar, ingen roll. Han är tre år, och han är inte välkommen. Enda hoppet för just Tim är att man tillfälligt stoppar själva utvisningen (beslutet ligger ändå fast), på grund av att den strider mot barnkonventionen. Den processen är inte avgjord, men när migrationsdomstolen prövade frågan ansågs inte barnkonventionen väga tungt nog för att man skulle fatta annat beslut.

Medan socialdemokrater, moderater och sverigedemokrater desperat ägnat de senaste åren åt att försöka strikta upp lagarna, ta emot färre, göra snävare avgränsningar räcker ändå inte ens de regler som fanns sen tidigare till. Medan liberaler och kristdemokrater slagits för temporära uppehållstillstånd får en treåring som bara känner den här världen, det här landet, inte ens stanna till sin artonårsdag. Det är för jävligt.

Diskussionen om migrationspolitiken borde ha varit här, precis här, hela tiden. I den lilla pojken som tvingas härifrån, sannolikt till ett liv i barnhem. För vi kommer se allt flera fall, där människor, barn, som bott här hela sitt liv, ändå får ett utvisningsbeslut. Vi har bland andra sett fallen med Hadicha och Mio från i våras, och med de temporära uppehållstillstånd som ligger som grund nu, och med de strikta lagar vi har, kommer vi bara se fler och fler som levt allt större delar av sina liv här. När vi ser allt fler barn utvisas blir det också uppenbart att anknytningsparagrafen för vuxna inte räcker till.

Nästa gång någon pratar om att vi tar emot för många, att vi måste bli bättre på att skicka tillbaka folk, tänk på Tim. Den svenska treåringen som slits från sin familj, för att skickas till en släkt han inte känner och ett sannolikt liv på barnhem.